We've all been raised on television

min kropp förnimmer doften av kylan
& den vet att julen nalkas.
vanliga lampor blir till julbelysning
när jag susar ner för viktor rydbergs.

min kropp har stängt av,
den orkar inte mer mörker.
minsta motstånd och den lägger av,
mina ben bär inte.
& min hjärna den bär inte heller.

jag känner mig uddlös & rädd.

jag skriver &,
för att minnas samir.
samir och hans blogg om
doften av kvinnor
som han älskat
eller knullat

jag vill ha ett tecken som är en blandning av ett kommatecken och ett frågetecken och ett tecken för eller. jag dricker kaffe mitt i natten och jag sitter vid en busshållsplats och läser i det gula skenet. jag ska ingenstans, men jag kan lika gärna sitta där.

ett hjärta som inte slår
värker inte heller.

jag läste ungdomsår för tredje gången.
jag läste den för sista meningen,
& sista meningen enbart.

hela boken var en resa mot sista meningen.

jag research:ar för en text om asylboendet och hela mina själ förgås av rasismen som gömmer sig i skuggorna i sverige. i mörkret gror den.

vad ska jag skriva om?
vad ska jag sudda?
vad ska jag skriva om?

jag dokumenterar,
så att jag minns.

trötta ben & trötta ögon
whiskyn skär sig med mitt blod
och jag stirrar rakt in i tvn
långt efter att programmet är slut.

jag är tom
och jag fyller inte mig själv
och snart har jag sagt det i tio år.

du går bakom mig ibland
precis när jag ska öppna dörren
så känner jag dig
och jag vågar inte kolla bak.

när ska jag sluta klaga
och bara agera?

sekunden innan jag dör.

jag suddar aldrig
jag ändrar inte
jag bara skriver och det blir som det blir
ingen eftertanke
ingen ansträngning.

och jag börjar fortfarande 90 procent av mina meningar med jag. förutom den här då. den började jag med och.

ALLTSÅ,
oktober gick så jävla fort.
nästan lika fort som september,
OCH JAG FÅR INGENTING GJORT.

mina ögon blöder

efter tusen fram och tillbaka,
så verkar vi äntligen vara på rätt köl igen.

men vi går på lina
hand i hand
och ingen av oss har särskilt bra fotfäste.

men du ska veta att jag håller mina fingrar korsade.

och du ska veta att inget gör mig gladare än att hålla din hand.

likt atlas(jesus)
bär jag världens skuld
på mina axlar
med all rätt(antagligen).

min kropp ömmar
& den killar.

dagarna flyr
men ännu inte fåglarna
jag undrar om jag missat dom.

jag är tom
det märker ni, va?

jag tänkte:
visst, är det någon som fyller år den 14 oktober,
men det var det inte.

kommer vi någonsin att läka?

det svävar inte längre två månar på himmelen. så långt himlen blir när man skriver himmelen, i alla stavelser så försvinner magin. det är som botten av en uttorkad sjö. när jag somnade igår så tänkte jag: hoppas att hon vaknar på rätt sida. det gjorde du inte. men jag väntar tills dess.

september liksom gled mig genom fingrarna
och om jag inte är på min vakt,
så gör oktober likadant.

du säger knulla mig
och jag vill bara känna
dina andetag mot min nacke.

det känns som att min själ är bruten itu,
som att jag brutit löften mot högsta instans,

men jag hoppas att det är antihistaminer.

luften står stilla
regnet väntar
doften från ett utblåst stearinljus sveper förbi

och du tände en cigg när du gick,
skenet från lågan slukades av natten.
precis som din blyghet
slukade dina förhoppningar.

hösten suger magin ur världen
och drömmarna tappar
sin kontakt med verkligheten

väggarna kryper närmar och jag smider planer för en flykt. några timmar om dagen så gräver jag en tunnel under min säng. jag ska bort.

epilepsi is dancing

och du är min syster

hösten finns inte ens
det är bara ett konstant regnande
och en konstant feber som suddar ut kanterna av rutorna som jag försöker fängsla min vardag i.

ni säger att min blogg är lite deppig
och jag säger när var den inte det?

jag vill åka över broar
innan jag har bränt dom alla

helt tom.
lyssnar på cold war kids.
dricker kaffe.
snusar snus.

jag ger mig själv alibi,
genom att göra mina restuppgifter.
att dom tar 57 minuter.
det lägger jag inte så stor vikt vid.
vikten ligger på tomheten som följer.

en stor gapande tomhet som väger ett ton.

MOKINI

du sa att livet var en loop. du var väl fast.
varför sa du inget?

där inne hos mig, mellan värmeljusen, så blandade sig musiken med rött och orange,
jag kände hur musiken flög mellan mina fingrar.
varför sa du inget?

jag stod där framför ljusen och räddes att jag skulle känna något.
när låten var slut, så vågade jag inte stå kvar.
varför sa du inget?

du ska veta att jag också sitter fast.

Glöm det här.

Sommarskymningens skiftningar värker i mitt minne. Mitt minne sitter precis bakom mitt bröstben,
uppenbarligen.

bara ord.

precis efter hospiset,
så ligger Östens el.

jag ser han sitta där om kvällarna,
böjd under lampan.

varför är han inte hemma hos sin fru?
varför är han inte hemma och tar sig ett glas?
varför värker min mage?
varför tar jag inte sovtåget?
varför skriver jag här och inte i min dagbok?
varför tittar han inte ut i mörkret och möter min blick.

han är lik leif mannerström,
men kortare. han bär på ålderns vishet.
jag bär inte på annat än en kall grå massa av lera.
jag bär den i min mage.

Ketchupeffekten

jag är på väg ner,
ska snart sova,
men jag har lovat några rader.

livet
jag får inte grepp om det,
men jag ger mig själv några månader
i den här karusellen.

sirap sirap sirap
analyze and interpret
analyze and interpret
analsex and intinienien

hösten drar mig sakta in,
när man lägger en groda i kokande vatten så hoppar den ut direkt, men om man lägger den i kallt vatten och sen sakta höjer värmen till det börjar att koka så hinner inte grodan fatta vad som händer.

jag läser iq84 del 3 och jag ser på homeland och jag lyssnar på the national och marek hemmann.
jag pratar goja och skriver samma.

solen orkar ännu.
jag cyklar längs gibraltargatan och lyssnar på
smokers outside the hospital doors.
jag bankar handflatan i styret i takt till trummorna.

och jag lever
och jag ljuger för mig själv,
men den här lögnen är kanske den sista i mitt liv.

annars snusar jag lite,
och väntar på en divine intervention.

jag hann inte köpa några lekmanbiljetter
och jag är pank,
men jag lever
och jag ljuger.

nu lyssnar jag på the national
och jag snusar fortfarande
och jag tänker på dig precis hela tiden

Jag såg en ny bild av dig
på Facebook
och nu vill jag bara dö

Räkna kråkor

Min favoritfärg är grå
åh, spräng hela världen!
saker bara händer
och jag står bredvid
medveten men obrydd

inget kolon, för din skull. jag önskar du vore närmare mig, så att jag kunde ringa och så kunde du säga hur jag ska klara av det här.

augusti. allt står på spel
och den regnar bort,
precis som förra året.

kom igen gud!
ge mig lite mer sol.
torka ut min hud,
innan hösten kommer.

jag höll dig så hårt.
hjärnan var bortkopplad.
jag kunde inte kontrollera min vänsterarm.

du kysste min hals
och jag kände panikångesten komma.

nu vet jag ingenting.
du sa
jag kommer inte tillbaka,
jag menar allvar,
innan du gick.

jag läser bukowski.
jag tänker på hösten.

och
nu kommer way out west
en sista chans att dränka sig.

ovan är en bild på min absoluta favoritdörr.
och så vill jag berätta att mitt nya favoritmaterial är vulkansten.

Dagen då man dör.

Den här dagen släpar sig över mig,
tiden river i mig.

Jag lyssnar på Kafkas brev till sin far,
jag läser om Jung och det kollektivt omedvetna
och synkronicitet.
Jag tänker på Murakami.
Jag tänker på Freudianska upprepningar
och jag väntar på att det ska sluta att regna.
Jag tänker på min födelsedag.

Det är en sån här dag som man tar livet av sig på.
Jag har alltid sagt att jag blir inte äldre än 35,
och nu kommer 27.
Hade jag presterat något så hade jag kunnat ta livet av mig.

Jag tänker på Lilo,
och på keso och avokado.

Jag letar efter något gammalt mail där en lärare sa att mitt referat var otroligt välskrivet, det är inte kvar och det känns som om att jag har hittat på det.

För två år sen fick jag två böcker om hur man skriver filmmanus,
jag har knappt öppnat dom.

Jag skickade in en jobbansökan igår,
mitt personliga brev var inte otroligt välskrivet.
Det tynger mig.

Jag lever,
jag andas,
men det är inte mer.

det känns som att något gick sönder igår.

Jag ljög

Det hörs inte ett skit att det är sommar!

Man hör att det är sommar.

Det är inte en referens till Bon Iver.

Jag cyklar omkring nere i Mölndal.
Svänger dit där jag inte känner igen mig,
tänker på Birro. Att gå vilse med flit,
eller vad han säger. Idiot.

Kommer till psykiatriska avdelningen på Mölndals sjukhus och tänker på Murakami att det är inte bara slumpen som fört mig hit. Sen tänker jag på hur jävla uttråkad jag är som cyklar omkring i Mölndal och tänker att jag borde bli inlagd.

Jag tränar
för att få äta.

Jag kollar på Page One.

Jag ringer till UVESA.
Jag säger det fortfarande så,
när jag inte tänker mig för.
Och nu tänker jag på Fredrik Wikingsson
och på hur han betonar saker med versaler
och så tänker jag på Fredrik Virtanen,
som gör det bättre.

Inget svar.

Tip off i Miami om elva minuter.

Jag staplar marker dagarna i ända,
jag vet inte vad jag ska göra.

kall blå kall blå kall blå
käkade käk
glömde blåheten

Ikväll så låg Johan i soffan och jag i sängen, vi läste 1Q84. Jag läste del 2 och han läste del 1.

jag blev mörkrädd igår,
jag vågade knappt släcka lampan.

Jag blev mörkrädd igår.
Jag vågade knappt att släcka lampan.

tisdag onsdag torsdag
har bara runnit mig ur händerna.
men det har inte gjort något,
för att jag har rent samvete.

det är maj.
det regnar
jag räknar kalorier
jag hänger med lilo
och jag är mörkrädd.

Mala maler malde malt?

Jag kommer hem pigg.
Full men pigg.
Jag diskar och mal mitt kaffe
Alltså(!), jag har ingen aning om hur jag ska böja att mala.
Jag ville skriva maler, i fyllan så tar dialekten över.

Jag tänker på det sår som aldrig läker. Murakami skriver, alla sår blöder inte. Jag tänker på Robyn, fast inte hang with me, utan with every heartbeat.

Jag tänker på att det är så få saker som verkligen fastnar. Man läser och läser, fakta fastnar ju alltid, men just formuleringar, dom kommer undan en.

Jag minns, som en snöhög i hörnet av en trädgård.
Det där som gnager, sa en annan.

PS. Jag vill ha en Karin av Bruno.

POTUS

Det är nästan bara tid som susar.

Åh, och nu rusar tiden igen. April susar förbi.

Jag är helt tom i dag.
Jag har sovit bort febern.
Nu tar jag bara nässpray på skoj,
för att stilla min missbrukarådra.
Två sprut och 5 cl dålig whisky,
jag stirrar ut i mörkret och undrar
varför hade inte den här dagen mer?

Jag hoppas att morgondagen har mer i sitt sköte för mig. Något att åstadkomma. När man ser tillbaka, så är det ju trots allt det man lyckats med som man kan glädjas åt, inte försöken, dom glömmer man.

Fan så tomt.

Telefontrådar spänns över hela staden.

Mitt tandkött värker.

Igår försökt jag skriva med små bokstävlar i min dagbok, små kråkfötter sprider sig som en hagelskur över sidan.

Jag drömde att jag hjälpte ett litet tjock barn med downs syndrom till skolsköterskan på Rödsleskolan. Han hade ramlat och slagit sin kind mot en sten. Hela drömmen gick ut på att jag ledde barnet. Hans hand i min.

Jag sitter inne, skriver min top3lista på scener i Lost in Translation i mitt block. Kollar på behind the music om Nas.

Jag tänker att jag vet ju vad jag ska göra när jag blir frisk.

Jag diskar lite och lyssnar på värvet.
Halsen värker.

Jag har ju ingenting att säga.

Hur kan kroppen veta att det är söndag?

Febern är svag,
men där.

Jag dricker vatten. Jag öppnar dörren.
Kylan sipprar in,
den påminner om höstens kyla,
som första gången det blir kallt efter sommaren.

Jag lyssnar på Jens Lekman och ser någon Russ Meyer-donna på ffffound.
Google bilder, vägen är så kort dit och sen är den slut, på några få sekunder.
Kitten Natividad, tror jag.
I morgon har jag glömt.

Tema: Kaffe vid fel stund.

Penneloppe Krus. Jag lyfter blicken från mobilen. Är det äntligen dags för bröst, japp! Febrig både bildligt och bokstavligt. Jag har sovit sedan jag kom hem från Stockholm vid 11 i morse. Jag drömde om att det var ditt nummer som ringde, men det var mammas, jag andades ut, puh.

Jag steker raggmunk åt dig och jag känner hur något inom dig är svart, men du berättar inte när jag frågar. Jag försöker laga med mat när inte ord går an.

Nu häller jag snart upp en kopp och vibbar ut den till Albin Gromer. Hipphoppens Ranelid.

När jag var i Milano, så ringde du inte på min födelsedag. Nu ringer jag inte på din.

nu tar jag mig den där koppen med kaffe,
som jag borde ta i morgon bitti istället.
jag fyller på med energi.
helt i onödan.

det händer så ofta att jag inte orkar vänta på måndag morgon när söndagen inte tillfredsställt mig. nu har jag inte ens en måndag och jag känner fortfarande likadant.

för några veckor sen så stod det mycket om någon ullenhag i tidningarna. jag fattade aldrig vem det var. när jag bär kaffet från köket och hit så spiller jag på mattan för tusende gången. några få droppar. några få droppar. det är flera tusen droppar. som nu är en del av min matta. jag kommer ju aldrig att tvätta den.

nåja, måndag eller inte,
så skriver jag några saker på en lapp
och hoppas på det bästa.