We've all been raised on television

Förhållandevis egalt inställd till allt.

Bruset. Det är egentligen inte ett brus. För det hörs inte. Men det är som jag fastnat mellan två radiokanaler, stumma röster som överröstar varandra, och KNASTER, störningar. Volymreglaget har ramlat av och sladden är inte ens i. Myrornas krig. Längst bak, mot skallbenet, där är är det något, tyst, som stör och det har alltid varit där. En enda gång i livet, en enda gång, var det tyst, eller tomt, eller klart. En enda gång i livet, och det var du du Lilo, i hängmattan, utanför Maiori, bland citronträden. Förlåt.

Men jag gjorde så gott jag kunde.

Jag skulle aldrig har förstört något med flit.

Jag ville samma.

OCH

Jag kommer att få leva med sveket resten av mitt liv,

mot dig och mot mig.

Och de tre enda orden som betyder något i mitt liv,

jag ville samma.

Dom kommer klinga falskt,

för dig, för alltid.

Blytunga, men förångas så fort de yttras.

Jag tyngs ner och du kippar efter andan,

förångad metall.

Jag bygger barrikader

Jag öppnar fönstret på vid gavel för att nattens kyla ska omsvepa mig,

för att jag kunna lägga ännu ett vedträ på brasan.

Varje nytt vedträ håller de som gömmer sig där ute stången.

Ångest-Olle motas i grind -- han skyr elden -- som ett djur.

Flammornas blotta närvaro i periferin är skydd nog,

jag låter elden aldrig falna innan jag lämnar medvetandet,

innan jag låter dagen vara.

Vita knogar som krampaktigt håller fast om dagen,

även om det är HUNDRATUSEN ÅR sedan solen gick ner

och

väntan på solens uppgång känns inte längre hotfull.

Flammorna skyddar mig.

Och

varje nytt vedträ är ytterligare ett lager på barrikaden,

jag är trygg i flammornas sken

och

dess susande och sprakande är mantran, psalmer, hymner,

skuggorna de kastar är en gospel, en godnattsaga.

Varje morgon är en välsignelse

och

varje natt så blir min bröstkorg de ondaste fasornas högborg.

MEN JAG BARRIKADERAR,

och håller ut,

i väntan på soluppgången.

Obarm

Mjukt, som en smekning,

utan brådska,

högst medveten om att det är rätt tangent

och

lika medveten om att pianot är ostämt

och att dess missklang kommer eka genom natten,

som uti en tom kyrka,

likt uti min bröstkorg,

en ton i moll, falsk,

ostämd som mitt sinne.

Ett slag på pianot,

ett enda slag

som ekar mellan ryggrad och bröstben,

natten igenom.

Algoritmens hänsynslösa filter

JAG ÄR PRECIS MOTSATSEN TILL TVÄRSÄKER PÅ DETTA. Jag såg min första bild på dig och jag läste mina första ord om dig. Resten av alla mina anteckningsblock har du antagligen bränt.

Jag är slut.

Jag bär på på något tungt. Formulerat men ordlöst, för jag har inte längre någon som lyssnar. Jag brinner. Skrik om du brinner. Det är ett tyst skrik, ett evigt, ständigt pågående, & det är bara jag som hör det, för ingen vill lyssna längre. Ensam, med ett desperat vrål, som överröstar allt. Som när man sänker ljudet på radion för att hitta vägen. Volymknappen har ramlat av och jag cirklar runt, runt, runt. Jag kommer aldrig hitta psykmottagningen.

näst längst ut på gröna.
kinesiska damer går längs cykelvägen och plockar örter till soppa.

drågsved, dråggywood.
skakiga filmer på brinnande bilar.
in medias res.

jag drömmer lågt,
men stort.
drömmen är gigantisk i mig.
så stor att jag inte vågar säga något,
för om bubblan spricker så

För trött.

Vart är jag på väg?

Jag ser inte var jag är på väg.
Jag är under jorden,
konstant.

Letar febrilt efter horisonten,
när jag är över ytan.

Vart är jag på väg?

dämon. demon.

demontera. demonstrera.

ddddddddddd.

jag demonstrerar mot mig själv.

50 minuter till deadline.

sömndeadline.

7 timmar och 30 minuter till tunnelbane-deadline.

de gick genom hela iran, åkte buss genom hela turkiet,

åkte gummibåt till lesbos & jag tänker på deadlines.

eller jag tänker på att något måste ut,

när så jävla mycket tas in.

undrar om det plingar till i en rss-feed nu.

jag smider ränker i mörkret.

sår frön för dagens ljus.

men när jag kommer upp ur underjorden,

så har solen gått ner.

bröderna Neville har gud på sin sida.

suddigt. ur fokus. dimmig.
dom har tagit bort "håkans" hus.
juni är kallt.

ord

håglöshet i fast form,

precis bakom mina lungor.

oinspirerad av min egna drömmar.

jag ska snusa långsammare,
sitta upp oftare,
dricka mindre kaffe åt gången.

jag vill ha en morgonrutin för lediga dagar,
som jag kan använda på jobbdagar.

jag vill ha mitt flyt oftare.

höst är en sinnesstämning
inte en årstid.

det regnar i bröstkorgen.

hur länge är det sedan jag kom hem från stugan?

kommendörsgatan lever i ett undantagstillstånd.

tiden och luften står stilla. fast mellan sommar och höst.

världen är ambivalent,

och vad är jag då?

folk släcker ner,
de låser sina dörrar,
de låter en glipa vara öppen på fönstret,
så att natten kan sippra in
och påminna dem om att världen fortfarande existerar.

de stirrar länge i taket innan de plötsligt vaknar efter en drömlös natt.
stapplandes tar dig sig till jobbet.

jag gör samma,
stirrar i taket
och plötsligt kan jag inte andas utan att tänka på det.
jag fastnar.
och plötsligt drömmer jag efter en sömnlös natt.
liggandes tar jag mig till kyrkogården.

fönster står på vid gavel,
gatorna står tomma.
människorna gömmer sig.

jag gör samma.
stirrar på huset mittemot och
tänker på ett new york jag aldrig sett.

eller på berlin.
solen går aldrig ner i berlin.

Viktor

kvarteret är nedsläckt.
hela stan är svart.

jag sitter i mörkret
& stirrar mot skyn.
bland stjärnorna
sveper bombplanen förbi.

föräldrar hittar på godnattsagor,
för varje tänd lampa är en måltavla.

valborg

solen har vikt av kring hörnet
& och når inte längre mig.
jag har regn i öronen
& det blir mörkare och mörkare.

det är snart kväll och först nu börjar jag dagen
& snart ska jag avsluta den.
stuck in a rut.
with you.

per snitslad bana ad astra

& plötsligt så linjerar stjärnorna.
dom bildar en pil,
rakt ut i yttre rymden.
en snitslad bana för mig att följa.

så,
i en blinkning flyttar jag mig ljusår.

av vinterns version av mitt jag
så återstår enbart ett vagt minne.

fast i ingenting.

undantagstillstånd

våren nalkas och
jag går och hoppas på att på kriget ska komma.
att hesa fredrik ska ljuda i gryningen.
mitt i veckan mitt i månaden.

ryssen står vid vår port.
jag hoppas dom bombar sönder hela skiten,
för jag vill bygga i ruinerna.

I slutet av januari

Det tar en tredjedels sekund innan lampan i vardagsrummet tänds.
Det tar 8 minuter för solljuset att nå jorden,
om man skulle räkna på det så skulle man se att tid/avstånd korrelerar.

mörkret kommer och lugnet sänker sig,
det finns inte längre någon chans att slösa bort solskenet.

Jag ligger sömnlös om nätterna.
Surrandet stör dig och
kosmos stör mig.

Vi står på terrasen
och ser badankan,
stenbocken
och haren från Donnie Darko.
Ett sinne - intersubjektivitet.

& den är tillbaka, hopplösheten.
meningslösheten.
ska inte jobbdagen vara över snart?
jaha, vad ska jag göra nu?

jag fucking fyller mitt liv med fucking kultur
och det spelar ingen fucking roll.

fuck you

när jag släckt lampan

lånar jag tankar från kosmos,

natten tar sedan tillbaka dom.

jag smider ränker mot min kudde.

stirrandes mot horisonten,

över hustaken,

försöker jag få tillbaka dom.

men dom har flytt ut i rymden igen.

under natten sonderar jag mitt sinnes terräng,

jag vaknar varje morgon,

förvirrad.

jag skriver ner mina drömmar på ögonlocken,

dom försvinner när jag vaknar.

jag ser dom bortom horisonten,

men jag når dom inte.

livet glider mig mellan fingrarna,

trots mina vita knogar.

den här veckan är ett stort svart hål.

jag ser inte ljuset.

jag vill ut på havet,

känna saltstänket,

bort från det här som ni kallar verkligheten

oblivion is bliss

och så blommar det.
över natten.
en blinkning.

men medvetenheten skär i mig.
medvenheten om att det ska blomma,
den längtan det föder.

som att vänta på jul när man fyllt tjugo.

måndag tisdag onsdag torsdag är väntan.
sovmorgnar, uppskjutna måsten och längtan.

att allt som är bra med en dag är att man har sovmorgon.

det går inte att brinna för att få opponera.

fyra dagar kvar.
suddiga dagar. konturlösa.
ömsom uppsats, ångest, snus, kaffe och candy crush.

jag ber till gudarna:
LÅT DET REGNA!

precis som jag förra veckan bad:
BLOMMA DÅ, TRÄDJÄVEL!

i denna minnesanteckning vill jag på något sätt beskriva hur jag satte livet åt sidan för candy crush. hur jag besatt fortsatte nivå efter nivå. hur jag kommer fortsätta att spela in i dödens väntrum. ja, jag är väl redan där. 28 år gammal. döendes.

En gång om året blommar körsbärsträden på Järntorget.

fem dagar kvar av uppsatsen.
uppgiven. minst sagt modlös
så räcker inte drömmarna
för att hålla mig uppe.

varken kaffe eller drömmar
kan hålla mig borta från
sängen och prokrastination.

jag blundar och hoppas på bättre lycka imon.
så har jag alltid gjort.
och det funkar alltid.

bakom mina fördragna persienner
så ser jag inte hur jorden återföds.
på järntorget blommar körsbärsträden,
men jag är fast här i fem dagar till.
gömd under böcker,
"skrivandes".

ibland är orden fast i fingrarna

med vår i bröstet,
solen i ansiktet,
håkan i öronen
och min lilla tjej i hjärtat,
så sveper jag ner för aschebergsgatan.

ibland behöver man inte göra det så svårt!
inte som förra gången

det ligger ett ljust dis ligger svept över göteborg.
jag är över taken.
ett flygplan blänker i silver
och det ger mig en känsla,
långt inne i bröstet,
jag kan inte reda ut den,
men det verkar vara något jag saknar.

jag slickas av flammorna
och bränt barn skyr elden.
eller så köttar jag skiten ur den.

och jag är tom

jag behöver Steve McQueen och Wes Anderson.

palpitation

vätan läcker kanske in
men jag drömmer om
dagarna som nästan aldrig blir mörka
när fåglarna leder en hem.

när man är lätt
och phoenix spelar tills solen går upp
när man inte vet om man ska gå och lägga sig
eller om man ska åka och bada.

jag oroar mig för en öppnad dörr
men jag tänker på fågel fenix istället.

inlåst i min kub
snus
halstabletter
bafucin
gt
& bodil malmstens dåliga så gör jag

vätan letar sig in mellan fogarna,
mina lakan är kallt våta.,
vinden blåser rakt genom huset.

ute är det vitt
här inne är det blått.

det är vinter
och det är the national

vinter är inte en årstid
det är en sinnesstämning
vinter state of mind.

jag behöver ett rum till.

ett halvfullt glas

livet står på spel.
vid 28 står jag vid ruinens brant.
kommer orden att hålla?

tio dagar sedan jag kom hem från indien,
en enda massa av tid.
ett stort svart block av tid.
skyhög densitet.

jag längtar efter tomma block
och jag tänker på navids gamla blogg
och jag staplar fortfarande marker.

2012 i bilder.

Året började med att Anton rökte cigarr inomhus och pratade om att han hade en andrahandsbrandvarnare. Sen har jag inga bilder på hela våren, jag vet inte vart de har tagit vägen, eller om våren uteblev. De enda jag har är från min och Robins resa till Indonesien.

Duden berättar för Robin att han inte sovit på två dygn för att han går på crystal meth.

Robins favoritdjur: hästen. På delad förstaplats med tuppar.

Robin lär ut sin cripwalk till rungande applåder.

Robin vill boka en lokal DJ till yaki-da

Robin var oerhört rädd för besten.

Vi ger oss iväg i Pärs gamla buss. Anton lever efter devisen: sluta snacka, nu gör vi.

Johan hugger i Kivik.

Som han älskade den elden.

Kivik Art Center

Vi helgrillar en kyckling. Det tog 3 timmar.

Årets nästbästa bild. På en ödslig strand i Tyskland, alternativt Danmark. Vi grillar pizza.

Lördagsnatt i Berlin. "Borde vi inte gå snart? Det stänger väl nu?" "Klubben stänger på Måndag!"

Fest hos Johan Navjord i Berlin.

Bist du krank?

Home of Helvetica.

Min favoritdetalj för fönster.

Mitt favoritmaterial för hus.

Årets bästa bild. Efter att letat sovplats i fem timmar, så belönar JHV oss med detta. Man måste gå igenom skärselden, för att komma till paradiset. Tror jag.