Bruset. Det är egentligen inte ett brus. För det hörs inte. Men det är som jag fastnat mellan två radiokanaler, stumma röster som överröstar varandra, och KNASTER, störningar. Volymreglaget har ramlat av och sladden är inte ens i. Myrornas krig. Längst bak, mot skallbenet, där är är det något, tyst, som stör och det har alltid varit där. En enda gång i livet, en enda gång, var det tyst, eller tomt, eller klart. En enda gång i livet, och det var du du Lilo, i hängmattan, utanför Maiori, bland citronträden. Förlåt.
Men jag gjorde så gott jag kunde.
Jag skulle aldrig har förstört något med flit.
Jag ville samma.
OCH
Jag kommer att få leva med sveket resten av mitt liv,
mot dig och mot mig.
Och de tre enda orden som betyder något i mitt liv,
jag ville samma.
Dom kommer klinga falskt,
för dig, för alltid.
Blytunga, men förångas så fort de yttras.
Jag tyngs ner och du kippar efter andan,
förångad metall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar