för att jag kunna lägga ännu ett vedträ på brasan.
Varje nytt vedträ håller de som gömmer sig där ute stången.
Ångest-Olle motas i grind -- han skyr elden -- som ett djur.
Flammornas blotta närvaro i periferin är skydd nog,
jag låter elden aldrig falna innan jag lämnar medvetandet,
innan jag låter dagen vara.
Vita knogar som krampaktigt håller fast om dagen,
även om det är HUNDRATUSEN ÅR sedan solen gick ner
och
väntan på solens uppgång känns inte längre hotfull.
Flammorna skyddar mig.
Och
varje nytt vedträ är ytterligare ett lager på barrikaden,
jag är trygg i flammornas sken
och
dess susande och sprakande är mantran, psalmer, hymner,
skuggorna de kastar är en gospel, en godnattsaga.
Varje morgon är en välsignelse
och
varje natt så blir min bröstkorg de ondaste fasornas högborg.
MEN JAG BARRIKADERAR,
och håller ut,
i väntan på soluppgången.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar