Jag är slut.

Jag bär på på något tungt. Formulerat men ordlöst, för jag har inte längre någon som lyssnar. Jag brinner. Skrik om du brinner. Det är ett tyst skrik, ett evigt, ständigt pågående, & det är bara jag som hör det, för ingen vill lyssna längre. Ensam, med ett desperat vrål, som överröstar allt. Som när man sänker ljudet på radion för att hitta vägen. Volymknappen har ramlat av och jag cirklar runt, runt, runt. Jag kommer aldrig hitta psykmottagningen.