Förhållandevis egalt inställd till allt.

Bruset. Det är egentligen inte ett brus. För det hörs inte. Men det är som jag fastnat mellan två radiokanaler, stumma röster som överröstar varandra, och KNASTER, störningar. Volymreglaget har ramlat av och sladden är inte ens i. Myrornas krig. Längst bak, mot skallbenet, där är är det något, tyst, som stör och det har alltid varit där. En enda gång i livet, en enda gång, var det tyst, eller tomt, eller klart. En enda gång i livet, och det var du du Lilo, i hängmattan, utanför Maiori, bland citronträden. Förlåt.

Men jag gjorde så gott jag kunde.

Jag skulle aldrig har förstört något med flit.

Jag ville samma.

OCH

Jag kommer att få leva med sveket resten av mitt liv,

mot dig och mot mig.

Och de tre enda orden som betyder något i mitt liv,

jag ville samma.

Dom kommer klinga falskt,

för dig, för alltid.

Blytunga, men förångas så fort de yttras.

Jag tyngs ner och du kippar efter andan,

förångad metall.

Jag bygger barrikader

Jag öppnar fönstret på vid gavel för att nattens kyla ska omsvepa mig, 

för att jag kunna lägga ännu ett vedträ på brasan. 

Varje nytt vedträ håller de som gömmer sig där ute stången. 

Ångest-Olle motas i grind -- han skyr elden -- som ett djur. 

Flammornas blotta närvaro i periferin är skydd nog, 

jag låter elden aldrig falna innan jag lämnar medvetandet, 

innan jag låter dagen vara. 

Vita knogar som krampaktigt håller fast om dagen, 

även om det är HUNDRATUSEN ÅR sedan solen gick ner 

och 

väntan på solens uppgång känns inte längre hotfull. 

Flammorna skyddar mig. 

Och 

varje nytt vedträ är ytterligare ett lager på barrikaden, 

jag är trygg i flammornas sken 

och 

dess susande och sprakande är mantran, psalmer, hymner, 

skuggorna de kastar är en gospel, en godnattsaga. 

Varje morgon är en välsignelse 

och

varje natt så blir min bröstkorg de ondaste fasornas högborg. 

MEN JAG BARRIKADERAR, 

och håller ut, 

i väntan på soluppgången.

Obarm

Mjukt, som en smekning, 

utan brådska, 

högst medveten om att det är rätt tangent 

och 

lika medveten om att pianot är ostämt 

och att dess missklang kommer eka genom natten, 

som uti en tom kyrka, 

likt uti min bröstkorg, 

en ton i moll, falsk, 

ostämd som mitt sinne. 

Ett slag på pianot, 

ett enda slag 

som ekar mellan ryggrad och bröstben,

natten igenom.

Algoritmens hänsynslösa filter

JAG ÄR PRECIS MOTSATSEN TILL TVÄRSÄKER PÅ DETTA. Jag såg min första bild på dig och jag läste mina första ord om dig. Resten av alla mina anteckningsblock har du antagligen bränt.

Jag är slut.

Jag bär på på något tungt. Formulerat men ordlöst, för jag har inte längre någon som lyssnar. Jag brinner. Skrik om du brinner. Det är ett tyst skrik, ett evigt, ständigt pågående, & det är bara jag som hör det, för ingen vill lyssna längre. Ensam, med ett desperat vrål, som överröstar allt. Som när man sänker ljudet på radion för att hitta vägen. Volymknappen har ramlat av och jag cirklar runt, runt, runt. Jag kommer aldrig hitta psykmottagningen.

näst längst ut på gröna.
kinesiska damer går längs cykelvägen och plockar örter till soppa.

drågsved, dråggywood.
skakiga filmer på brinnande bilar.
in medias res.

jag drömmer lågt,
men stort.
drömmen är gigantisk i mig.
så stor att jag inte vågar säga något,
för om bubblan spricker så

För trött.

Vart är jag på väg?

Jag ser inte var jag är på väg.
Jag är under jorden,
konstant.

Letar febrilt efter horisonten,
när jag är över ytan.

Vart är jag på väg?

dämon. demon.

demontera. demonstrera.

ddddddddddd.

jag demonstrerar mot mig själv.

50 minuter till deadline.

sömndeadline.

7 timmar och 30 minuter till tunnelbane-deadline.

de gick genom hela iran, åkte buss genom hela turkiet,

åkte gummibåt till lesbos & jag tänker på deadlines.

eller jag tänker på att något måste ut,

när så jävla mycket tas in.

undrar om det plingar till i en rss-feed nu.

jag smider ränker i mörkret.

sår frön för dagens ljus.

men när jag kommer upp ur underjorden,

så har solen gått ner.

bröderna Neville har gud på sin sida.

suddigt. ur fokus. dimmig.
dom har tagit bort "håkans" hus.
juni är kallt.

ord

håglöshet i fast form,

precis bakom mina lungor.

oinspirerad av min egna drömmar.

jag ska snusa långsammare,
sitta upp oftare,
dricka mindre kaffe åt gången.

jag vill ha en morgonrutin för lediga dagar,
som jag kan använda på jobbdagar.

jag vill ha mitt flyt oftare.

höst är en sinnesstämning
inte en årstid.

det regnar i bröstkorgen.

hur länge är det sedan jag kom hem från stugan?

kommendörsgatan lever i ett undantagstillstånd.

tiden och luften står stilla. fast mellan sommar och höst.

världen är ambivalent,

och vad är jag då?

folk släcker ner,
de låser sina dörrar,
de låter en glipa vara öppen på fönstret,
så att natten kan sippra in
och påminna dem om att världen fortfarande existerar.

de stirrar länge i taket innan de plötsligt vaknar efter en drömlös natt.
stapplandes tar dig sig till jobbet.

jag gör samma,
stirrar i taket
och plötsligt kan jag inte andas utan att tänka på det.
jag fastnar.
och plötsligt drömmer jag efter en sömnlös natt.
liggandes tar jag mig till kyrkogården.

fönster står på vid gavel,
gatorna står tomma.
människorna gömmer sig.

jag gör samma.
stirrar på huset mittemot och
tänker på ett new york jag aldrig sett.

eller på berlin.
solen går aldrig ner i berlin.

Viktor

kvarteret är nedsläckt.
hela stan är svart.

jag sitter i mörkret
& stirrar mot skyn.
bland stjärnorna
sveper bombplanen förbi.

föräldrar hittar på godnattsagor,
för varje tänd lampa är en måltavla.

valborg

solen har vikt av kring hörnet
& och når inte längre mig.
jag har regn i öronen
& det blir mörkare och mörkare.

det är snart kväll och först nu börjar jag dagen
& snart ska jag avsluta den.
stuck in a rut.
with you.

per snitslad bana ad astra

& plötsligt så linjerar stjärnorna.
dom bildar en pil,
rakt ut i yttre rymden.
en snitslad bana för mig att följa.

så,
i en blinkning flyttar jag mig ljusår.

av vinterns version av mitt jag
så återstår enbart ett vagt minne.

fast i ingenting.