Förut. Jag satt i min pinnstol och kollade på solnedgången. Jag höll min iPad i handen och valde noggrant låtarna. Jag höjde och sänkte volymen, för att fånga allt av varje låt. Det var inget tvång, utan det gick automatiskt. Inget var i mitt huvud, bara musiken och solnedgången. Mitt sinne var blankt men inte tomt. Jag var mjuk. Foglig. Livet hade mig i sin hand. Jag gjorde inte en nyans av strävan mot livet. Jag bläddrade i mina spellistor för att hitta nästa låt och där var den. Längst ner i en lista. Hej, me I'm light. Hans första toner skar rakt i genom min själ. Han splittrade mig. Jag löstes upp. Jag var ingenting. Som luft. Solen dundrade ner över kapellplatsen, värmde mig och jag steg som varm luft. Bakom trummornas slag så skrek måsarna. Hans röst var som den sekund när man känner hur drogen går ut i blodet. Adrenalinet forsade fritt. Inte en tanke stod i vägen. Så vaknade jag. Helt euforisk. Tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar