jag hittade ett gammalt mejl. jag skrev: träden exploderade i gult, rött och orange. men jag missade det, för att jag går med blicken i marken. du var tusen mil bort.jag blir tokig av att veta att du är 10 minuter bort och inte en sekund, men det är bättre än 1000 mil. du är tyst och jag låter dig vara det. jag sitter här och väntar i solen. snart kommer du förbi och lägger dig med ditt huvud mot mitt knä. det kan jag lita på. det har jag aldrig tidigare gjort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar