jag minns att min barndomskompis markus småbröder sprang omkring i huset med godis i händerna hela dagarna. dom hade godiset men åt det inte, dom ville spara det tills kvällen, då det smakade som bäst. när dom ändå väntat hela dagen kunde dom vänta ända tills kvällen. dom sura S:en blev kletiga i deras varma händer och sockret smälte, dom vägrade släppa godiset för då kunde det försvinna. jag kan inte säga att jag tror att mitt godis kommer försvinna, men jag kan säga att jag har det och jag kommer vänta tills det smakar som bäst. satan så sugen jag är nu.