I hela mitt liv har tiden dragit sig över mig. Jag har aldrig hunnit med den. Den har dragit i mig, den har rivit mig. Jag kan inte minnas en stund då jag varit i takt med den. Förutom när jag är med dig. Då smeker tiden mig.

Utanför fönstret så rusar tiden och solen rasar ner bakom höghusen på guldhedsberget. Men inne hos mig så omdefinerar du tidsbegreppet. Mellan dig, ljusen och mig så ställer du begreppet tid på kant. Jag ligger på din kurrande mage och du frågar tusen frågor om Twin Peaks, vem är den lilla kinesen? varför gjorde Hank sådär? var är den enarmade mannen? och tiden har stannat. Du kröker den med din magi.
du har mig.
det är du.