luften gick liksom ur mig. trots att jag inte trodde ha oddsen på min sida så hoppades jag så starkt, som att satsa det sista på travets tröttaste krake.
ibland tror jag mig se en glimt av dig
och då blir jag så rädd att jag börjar gråta.
jag gömmer mig i luvan till min jacka
och hoppas att ingen ser mig.
16 dagar nu, jag räknar fortfarande. som att bryta av tänderna på kammen fram till muck, fast tvärtom på något sätt. jag vet inte vad jag väntar på, det går inte över, kanske på att åka härifrån eller på att dö.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar