Nu fick jag vatten på mitt kuvert

jag kryddar kaffet med mjölken från en skål med flingor för att markera en gräns, mellan fredag och lördag, mellan veckodag och helgdag. det har varit en vecka full av söndagar, en vecka full av söndagar utan bakfylla det vill säga. i måndags kändes det som att jag var vid en vändpunkt, jag vände ett halv varv, vände tillbaks redan på tisdag och sen fortsatte jag åt samma håll. illamåendet av min fullbordade piruett kom igår kväll och jag rider ur den i detta nu, fast mest i mitt huvud, någon handling ser man inte röken av.

när jag tänker tillbaks på mina fem vardagar så känns det faktiskt som att det enda jag åstadkommit är 500 tecken skolarbete och ett nytt ordstäv. det är en timma plus, ja, ungefär tiden för en dendrodendritisk synapsöverföring, kanske ett flertal sådana. ordstävet uppenbarade sig mitt i en mening, eller precis efter en punkt, så i början av en mening, men mitt ibland två andra meningar. jag tänkte inte efter utan det bara kom, som en skänk från ovan.


som ett sten på en stig
ungefär som ett sked på påsken som springer ur ett brev på posten. ett ofta missanvänt ordstäv, ihopblandat med som en blixt från klar himmel.
där det första, ofta, betyder något man kan lita på medan det andra, ofta, är motsatsen, alltså väldigt överraskande. detta ska, trots sin prosodiska likhet med dom första, inte förväxlas, utan det är en blanding av dom båda. man vet att det finns stenar på stigar, men inte var. VAR PÅ DIN VAKT!, kan man säga att det betyder. och det var alltså jag som myntade det, på ica focus i göteborg, den sjätte mars, 2008.