transcendental.

igår dog en kille som jag känner. igår dog en kille som jag känner. igår dog en kille som jag känner. jag behöver något lugnt nu, oförståeliga ord, jag vill höra dom men inte förstå dom, dom ska vagga in mig och jag ska sluta tänka för att jag ändå inte kommer förstå dom. jag ska bara ligga och låta dom ta över mig, gå in i mig, bli en del av mitt blod, värma mina fötter ben mage bröst armar och huvud. inuti mig så seglar känslor på lugna strömmar av musik, mitt hjärta pumpar lugnt känslorna. tankar snurrar inte, dom är bara där, dom ändras inte och dom stör varken mig eller varandra. dom låter mig vara och dom låter varandra vara. jag är där och där är jag, och jag är där tills jag går därifrån. jag har inte bråttom, jag har inget annat än tid. jag vill höra hallelujah på italienska, med verser på flera timmar följt av refrängen, och mitt blod ökar farten, snurrar runt, forsar, genom fötter ben mage bröst ut i armarna och upp i huvudet och runt runt runt, trots att jag bara känner igen hallelujah hallelujah hallelujah hallelujah haaaaalleeeeluujaaaah. sen sjunger han, för det är en han, i timmar igen, och även om jag kanske skulle kunna förstå så försöker jag inte, utan bara vaggas in.

I have no idea to this day what those two Italian ladies were singing about. Truth is, I don't want to know. Some things are best left unsaid. I'd like to think they were singing about something so beautiful, it can't be expressed in words, and makes your heart ache because of it. I tell you, those voices soared higher and farther than anybody in a gray place dares to dream. It was like some beautiful bird flapped into our drab little cage and made those walls dissolve away, and for the briefest of moments, every last man in Shawshank felt free.