jag sitter på golvet, i skräddarställning, med ett litet fyrkantigt skrin i mina händer. det är helt i guld med rubiner på locket, dom små rubinerna reflekterar skenet från dom varma röda ljusen som står vid mina fötter. mörkret håller mina sinnen i balans. jag rör vid locket, håller det tunga skrinet i min vänstra hand, och drar sakta med min högra över. skrinet väger mer än hela mig men jag äger det, jag håller det uppe från golvet med enbart min vänstra hand. jag knäpper upp skrinets lås, drar mina fingrar under lockets kant, låter det lätta, släpper in lite luft mellan springorna, jag vet vad som händer när jag öppnar, men det spelar ingen roll. jag öppnar skriner och jag öppnar mig.
hålla, äga, andas in det, hålla om det, kontrollera det, släppa det loss och låta det slå ut, blomstra, sprira. vira in mig i det låta det äga mig, låt det bli mitt täcke som skyddar mig från kylan som går längs fönstrets kant, längs golvet, upp för sängens ben, redo att omfamna mig, men täcket håller mig varm och jag sätter en punkt och sätter punkt.