jag tänkte redigera inlägget nedan, men jag vet inte. jag pratar nog hellre om när jag fastnade i det tidlösa parallella universumet.

efter ett flera år långt hat tänkte jag mig för en gångs skull göra mig av med itunes, satans jävla itunes, jag hatar det. jag googlade lite och fick veta nya winamp tydligen var kompatibelt med ipod.
här någonstans stannade tiden, jag kollade på klockan; 13:57. sweet, tänkte jag, 1 timme kvar till bussen går. börjar fixa med stuffet, lite snurrig och varm av mitt eftermiddagskaffe, även kissenödig av samma, saker går inte riktigt som det ska, men det är ju lugnt det är en timme kvar. jag fortsätter i tron om att det fortfarande en timme kvar. jag blir varmare och mer kissenödig. mer irriterad och snurrig. kollar klockan, fortfarande en timme kvar. efter många om och men så reser jag mig motvilligt för att gå och kissa trots att jag inte besegrat mitt problem. med van hand slår jag till med tummen på mobilen för att klockan ska titta fram, och det gör den, den visar sitt onda nylle, ett nylle som säger 14.54. kollar snabbt på datorn, och den visar 13.57, som den tydligen visat den senaste timmen. under hela den här timmen som jag kämpat så har jag inte observerat att klockan inte blivit mer. jag var fast i ett tidslöst tillstånd.
chipsfrillan Vs. itunes, eller, ja, winamp då. det var då jag bestämde mig för att gå ut och lukta på löven och kanske andas ut lite.