kingsize.

när jag gick i genom mina bilder, så insåg jag att jag har en massa massa bilder på sängar. jag antar att det på något sätt är talande för min person.

det snöar ute, men inte så mycket som alla säger. jag är hemma idag, jag borde kanske inte vara det, jag är rastlös och oinspirerad.
nåja, här kommer sängarna då.

här är en rad goda skrivbord som jag gärna skulle byta mitt egna skrivbord emot.

jag vill ha mer av dig den här veckan.

går det att ordna?

det här är indirekt eutanasi.

när jag ser det här...

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article8073716.ab

så tänker jag på det här

http://sv.wikipedia.org/wiki/J%C3%B6nssonligan_dyker_upp_igen

du vet när johannes brost har en proteshand
som kan skjuta knivar med,
och han har en polare som gillar bananer.

alltså! sådan enkelhet i karaktärsbygge är föredömligt.
helt oironiskt! sånt får mig att vilja skapa film.

i alla fall, dessa två har ju en vindsvåning,
över en kinakrog, där dom vaktar det där chippet,
och sickan försöker sno det genom att åka upp med mathissen.

här använder jag ett semikolon.

jag måste vara ordentligt ur balans;
jag lyssnar på lars winnerbäck.

mina fötter värker.
jag behöver en glödlampa till min lampa i fönstret, den står där ensam och får inte möjlighet att göra det den är bäst på, lysa. jag berövar den möjligheten. jag berövar mig själv njutningen att den står där och lyser på blomman. jag trippar runt avgrunden. märker du det?

i morgon blir kanske en dag som alla andra. jag fick det där brevet som du sa att du skrev för länge sen. det var sex brev, upp i hörnet hade du daterat. du skrev om din naivitet. och du frågar varför jag lämnade dig. du är varse om båda dessa två, men kan ändå inte lägga ihop 1+1.

jag säger inte att det var på grund av din blåögdhet som jag lämnade dig, men jag säger inte heller att det inte var det. du lämnade mig först, det minns du va? men det var kanske mitt fel, eller så var det ditt, eller så var det dålig tajming.

jag önskar att dina brev hade varit ett svar på frågan, istället för någon slags elegi. ja, lyssnar man på winnerbög så får man ju faktiskt använda det ordet. en låt till, sen byter jag.

jag funderar på att åka och inte komma tillbaks, inte på ett tag, och jag vill att du följer med. jag säljer allt jag har för att ha råd. jag gick och dagdrömde idag om hur jag skulle hyra ut min lägenhet i andra hand för ett hutlöst pris. du och jag i regnskogen. inget brus. inga löpsedlar. vi behöver inte hitta oss själva, men vi slipper att hitta skit.

ibland drömmer jag om att vara med i en grupp.
som varan-tv-gänget eller killinggänget.
jag drömmer om att vara med i en grupp och att vi ska ha ett pingisbord på vårt kontor.

redan innan du skrev ditt brev, så skrev jag ett brev. på små post-it-lappar och i mitt huvud. idag skrev jag om det. det är tre rader. som en haiku, fast inte med 17 stavelser. du fick aldrig det där brevet. av samma anledning som att det kanske blir en helt vanlig dag i morgon. jag trevar, jag avslöjar ju inget, det här är ju bara blahablaha.

det är ingen flyktig önskan i en berusning.
det är en önskan rotad i magen,
som värker med varje andetag.

min mamma pratar om dig.
jag behöver inte prata om dig,
hon säger: jag känner dig, jag vet varför du är ledsen.

kristoffer åström finns nu på spotify. när jag jobbade på shell, så gick jag i kyldisken och packade upp mjölk, då lyssnade jag på loupita. låtarna för med sig den kalla luften och lukten från mjölpaketen. nu känner jag att jag kanske skriver väldigt mycket som en kille i min klass. det irriterar mig. jag släpper stilen. jag tänker inte på den. det borde jag kanske göra oftare.

jag borde nog ta mig i kragen.

TextmeddelandeFrida Röv (9)

när jag kom hem från konsum hade jag nio nya meddelanden.

förstår du vad du gör med mig?

the places you have come to fear the most.

jag har ett problem
och det tar upp 99 procent av min tid.

du styr hela min värld med
din villrådighet.
med din feghet.
med din taktik.

du kommer inte att lyckas att hålla kvar oss båda.
någon kommer att bli tvungen att sätta livet till,
om du inte slutar.

du väljer liv.
du är gud.
lycka till.

två snabba.

två snabba men riktigt störiga saker:
folk som visslar glatt i hällregn

och

att det bara var 15åringar längst fram
på håkans wayoutwestspelning.
det är ju helt bisarrt.
dom var fem när den skivan kom.
var är alla 25-30 åringar som
mådde piss när den skivan kom?

jag jag jag jag jag jag,

jag kan inte sova.
jag stängde av seinfeld för två timmar sen.
jag läste lite i doppler, det är andra gången
jag läser den i år.
jag vill ha saker
jag känner igen.
sen så testade jag om mina nya skor passar med
mina favoritjeans. sen testade jag ett par andra byxor.
sen tog jag mig mest på könet. okynnesmässigt.
jag stod där, framför spegeln och glodde mest.

jag skrev ner min utopi,
jag la blocket på golvet
bredvid sängen så att jag ska se det när jag vaknar.
sen skrev jag en lista med saker jag ska göra imon.
jag kommer att missa morgonmötet.
eller inte gå. det är ungefär samma sak.

jag undrar om det spelar någon roll vad jag än skriver här. jag skulle vilja lära mig att börja färre meningar med jag. men det känns så krystat.

verba volant...

när jag plockade bort flaskor från i fredags,
så såg jag att jag skrivit på mitt nattygsbord.
rakt på träet hade jag ristat in med en blå penna.

100o tankar skenar och flätas samman,
dom gör mig illamående.
varje tanke är en rivande fors.

och så något som jag inte kan läsa.

kommer in.
plockar fram brödrosten.
sätter mig och kissar.
tänker dramaturgiskt.
hur får jag mest effekt?
somnar.
kissar klart.
smörar mackan.
ostar.
ska ha lite sylt.
kastar teskeden genom köket två gånger.
jag är så jävla full.

du smsade förut.
du var på jazzhuset.
jag vet inte var du är nu.

jag skulle bo på en 40 centimeters brits i ett grådaskigt rum,
om jag bara fick vara med dig,
du är alla intryck jag behöver.
syn, hörsel, smak, lukt och känsel.
du är allt jag vill känna.
min värld kan gärna vara grå,
om jag fick vara med dig,
du är alla färger jag behöver.

du är det finaste jag vet.
du är det enda jag vet.
jag är fast
och du är den enda som kan frigöra mig.

Jag är hemma från skolan. Sitter inne. Röd tröja & röda mjukisbyxor. Tofflor. Lägenheten är nystädad. Jag äter en baguette med philadelphia, brie, gruyere, salami, parmaskinka och ruccola till morgonkaffet. Jag kollar på poker-VM.
Jag får ett sms.

...



...

Höstma.

anton skickar sin aktuella plats med sin ifån till mig,
det är 1.96 kilometer från mig till honom.
han säger att jag ska hitta honom,
han är i skogen.

efter ha bestigit ett berg
och gått ner för samma berg,
så hittar jag honom vid en bäck.

det luktar som när man var liten
och hade följt med mamma och pappa
för att plocka svamp.
då man var i skogen.
det är man aldrig längre.
så man förknippar doften med minnen
och inte med doftens källa.

på vägen hem från skogen,
så knackar vi på en villa
och frågar om vi får plocka päron från deras träd.
vi hinner knappt fråga innan vi står med påsar och stegar
och är redo för att plundra det dignande trädet.

nu är jag äckligt mätt av päronpaj.
jag skulle skriva en recension av ett kapitel i en skolbok,
det blev såhär:

Språket i radio

”Recension”

Det är väldigt många ord om hur saker ska göras, eller inte göras. Man petar i det lilla. Jag tror att så länge innehållet och upplägget är göttigt, så kommer lyssnaren inte röras av att Mats Nileskär använder pluralform när han inte bör göra så. Min kompis Roger stod bredvid Mats en gång, vid urinoaren på Berns. Det var någon slags hiphopkonsert. Roger berättade att Mats har gubbkuk, det brukar jag tänka på när jag lyssnar på P3 Soul.

Jag tycker att det är gött att få veta att man ska passa på med språksmittan, kanske inte i den form då man blir byråkratig, eller liknande, utan att man ska vara aktsam med mode-ord. Hade jag inte läst det så hade jag nog försökt använda moderna ord, inneord.

En mindmap istället för manus låter lysande. Kanske inte vid nyhetsrapportering då, men annars.

Jag tycker boken är lättläst. Kanske lite för lättläst. Ungefär som vaniljsås. Fast utan illamåendet. Lite förlegad vokabulär kanske, det sa du kanske något om - att vi inte skulle reta upp oss på, så då gör jag inte det. Jag är inte uppretad.

Det är söndag. Det är i och för sig Rallybrudar på fyran så det är egentligen inget som stjäl min uppmärksamhet, men ändock vill jag nu ägna mig åt annat. Hoppas du har överseende.

Det är Daniel Allansson som skrivit det här.

Så kan det gå.

tack gud, det är fredag. tack gud för två skoluppgifter över helgen.

jag skolkar.
jag säger till adam att jag har feber,
för att det ska bli lättare att somna om.

jag äter lunch till frukost och dricker eftermiddagskaffet innan 12.
jag kollar på an idiot abroad. jag skriver små lappar med saker som
jag ska göra, istället för att göra dom direkt.
små saker som att betala räkningar och
stora saker som att finna meningen med livet,
eller dylikt i alla fall.
och när spår 5, två steg från paradise,
går i gång, så höjer jag volymen till max och känner
hur fredagen, dess osannolikhet till trots, kickar i gång.

jag konsumerar och konsumerar, jag vill bara spy och spy. snart är det onsdag och då kommer håkans nya skiva.

jag är onykter allt oftare.
jag börjar misstänka att det inte är medvetna val.

nu sitter jag i mörkret,
bland ljusen,
och nyktrar till.
varje kväll efter tio är en kamp mot minuterna,
en kamp mot en tid som inte finns.
en kamp för att sträcka ut varje sekund fram till 07:45.

jag stod i duschen nyss,
jag knöt händerna och lät strålen dränka dom.
jag stirrade upp mot munstycket och tänkte:
det här är en annan värld.
den är lätttttillgänglig, det är en dörr in,
men det är inte en dörr ut.

kanske skulle man ta bort alla klockor i hemmet,
och bara ställa alarm, alarm vid måsten och sedan lita till sin kropp.

jag läste om en studie
som handlade om västfolk,
folk bundna vid tiden,
som under en tid levde i afrika,
vid ekvatorn,
och fick leva efter solen.
efter solen och mörkret.
dom berättade att dom upplevde en helt ny vakenhet,
att dom steg upp med solen och att dom vakna timmarna
var en helt ny uppplevelse.

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor,
där intet mörker är.

I ljusa irisringen
du bär en mörk pupill,
ty mörkt är allt, som ljuset
med bävan längtar till.

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret,
som ljusets hjärta bär.

snart är du här, två steg från paradise.

jag försöker att snurra in mig ordentligt
i mina egna marionettttttrådar.

att inte hitta ut från mina
lögner och mitt maniupulativa beteende
och på så vis hänga mig själv.

jag läser på twitter att man måste läsa isobel idag,
så jag gör det. och det är inget mer med det.
inte idag. men kanske om fem år.

jag längtar efter ett höstlov.
det kommer aldrig att komma.
jag letar efter musik.
bon iver kommer aldrig att komma igen.

det känns som att jag har lite lite feber.
som att kroppen förbränner energi
och sig själv.

hungrig hela tiden.
vill ha hela tiden.
trött hela tiden.

jag strävar emot
men den vinner.

kropp mot sinne
man mot årstid

penna mot vett.

kuk mot vägg.

skogen genomskådar mig,
den ser att jag klätt upp mig.
den ser igenom mina skjortor
och koftor.

den ser rakt igenom
och ser min smutsiga själ.
den dömer mig.

jag klär av mig naken och klättrar upp i den högsta toppen
endast bärande på min själ blottar jag mig för skogen
och ser likgiltigt på hur hösten försöker att ta livet av mig
igen.

jag är åderlåten.

om 33 minuter ska jag dricka kaffe.
det är egentligen det enda jag ser fram emot i mitt liv, just nu. jag behöver ett höstlov. jag vill blåsa hjärnan ur huvudet. jag behöver bada i havet. det är det jag saknar. jag behöver skjuta heroin. jag behöver en ny pallett. så bada i havet, skjuta huvudet av mig eller skjuta heroin. choose life. jag behöver prata strunt. jag behöver slippa skolan. jag behöver göra något annat, något som ger mig något. jag behöver åka bil. jag behöver åka över en bro. jag vill väldigt gärna åka över en bro nu. det vore extremt gutt. jag lever för omhuldat. jag vill vara barskrapad och leva hoppet som en äcklig jävla luffare. jag vill dö.

fredag.

skevt är höstens ord.
årets prefix: super.
så alltså, superskevt.
fast det har ingenting med det här att göra.

däremot det här:



vad händer här egentligen?
jag såg det här i går, under the influence,
och , om jag fattar är rätt, är superskevt.

måndag.

det är ungefär som att vänta på the wrestler,
(fincher är ju lika bra som aronofsky,
men inte lika bra som wes anderson?)
fast inte lika länge och så borde
han som ser ut som michael cera
varit micheal cera!

orden ovan skulle man
måhända kunna ordna på ett annat sätt,
för att skapa en läslig mening.
men det skiter jag i.

söndagssmak i min mun.
igår var det vin, kvinnor och sång.
i singularis,
i alla fall vad gäller kvinnor.

fadd.
uddlös och färglös.
smaklös kanhända.

jag dricker en actimel som du lämnade i mitt kylskåp.
dina ipren står i mitt badrumsskåp.

jag orkade inte gå till skolan idag,
eller jag orkade men jag ville inte.

jag kollar på TEDtalk:
paradoxen kring val,
hur de val man inte väljer
stjäl lyckan från det valet du väljer.

möjligheterna är för många.

du pratade om determinism
du sa att livet var en loop

jag dricker kaffe ur en gul kopp, som jag fått av anton.

när jag blir känd,
så vill jag att någon researcher
kollar min blogg för att ta reda på
hur många gånger jag skrivit om att jag dricker kaffe.

jag har haft två sovmorgnar den här veckan.
gamla mönster tar sig upp mot mitt medvetande.
hur lätt det är att inte göra ett skit.
man bara ligger där och låter mat och tv
fylla hålrummet för ett par timmar.
man låter snabba kolhydrater
tränga undan äcklet för en stund.

helgen.
den rinner förbi .
mina ögonlock är blytunga
men jag kämpar. jag vill ha det sista av söndagen.
min rygg värker.
och mitt hjärta. av samma anledning tror jag.

07.45
jag tänker på varvsarbetare som går upp vid fyra,
för att inte dö av tanken.

jag har inget att säga.
men jag har inget annat att göra.
hejdå.

l

tomheten.
friheten.
är samma.
det är lördag.
när jag växte upp var poesi
i form som denna populärt.

du värker och jag bär en del av din värk,
en tusendel av din värk.
den är precis mitt i magen
mulen och grå

du bär på 999 tusendelar av din värk
och den tynger dig, den gnager.
den är i dig
samtidigt som den drar sig över dig,
den är överallt.

jag multiplicerar min värk med 999
och vill inte tänka på det längre.
det är för stort.
förlåt.

avskuren från verkligheten.
jag, uppdaterar din blogg 200 gånger om dagen,
undrar vad du tänker. hur du mår.

adhd + lathet

jag kan inte koncentrera mig i min lägenhet
+
jag orkar inte dra hemifrån
=
jag pluggar i tvättstugan.

dagen dör.
jag är trött och
omotiverad och
odisciplinerad.

musiken biter inte på mig idag.

jag önskar att det skulle börja regna och
så gör det faktiskt det.
ett riktigt hällregn.

orden trillar ur mig.
långsamt.

äckligt.
varje ord är en pina idag.

jag går igenom regnet.
jag tittar upp mot min lägenhet.
ljusen är tända
men du är inte där
den ekande tomheten
spränger ut genom fönstret
och ut i mörkret

jag tar ett andetag och
den ekande tomheten fyller nu mitt bröst
lungorna sprängfyllda av ingenting

hjärndöd.

imorse
precis sekunden innan jag vaknar
och fortfarande är kvar i drömmen
så sträcker jag på mig.
raklång trycker jag händerna ner mot fötterna
och för en millisekund känner jag mig som iron man.
som när han flyger.
jag tänker: jag är tony stark!

utanför går det chalmerister i gröna overaller och cowboyhattar
bärande på flak med billig öl.
längst bak går en kille med en högtalare som spelar aqua.

nu sitter jag här och stirrar.

jag är ett vapen.

wayoutwest gjorde mig mjuk
och innan jag hann stelna
gick en liten pojke förbi
och drog en pinne genom den våta asfalten.

jag skriver inte i min dagbok längre.
jag tänker inte ens på det.
jag behöver rutin.

hösten smyger sig på.
luften känns sval
och krispig.

kvällarna är mörka.
en starkare vind viner förbi.
den får fart längs gibraltargatan och
flyger förbi bakom ryggen på mig.

träden är fortfarande sprängfyllda av löv.
de tornar upp sig längs väggen och kastar mörka skuggor
på den regnvåta asfalten.

jag hatar det!

göteborgs mulna mulenhet
tar sig rakt in i min själ.

goa träd + rasse + robin, med lite av mitt finger.

friendacide.

i lördags plockade anton tre krabbor med sina bara händer.
tills ikväll har de levt i mitt badrum.
jag ställde ut dem i korridoren igår natt,
men jag fick dåligt samvete och tog in dem igen.

när jag vaknade tidigt i morse så hade de alla
kravlat ur traktörpannan som anton bestämt att
det skulle vara deras hem tills dess att de skulle dö.

den gröna döpte anton till havskungen harry,
eller något liknande, jag minns inte.
den blå döpte jag till blå kongo,
han var en alfahanne och de två andra skydde
hans vrede som andra krabbor skyr elden.

den röda var inte så omtyckt av oss och fick inget namn.
vi anordnade en skönhetstävling de tre emellan och han kom sist.
han fick minst poäng av alla oss. det var bara rasmus som gick mot strömmen,
som så ofta tar han de svagas parti och
gav honom full poäng.

vid lunch duschade jag av blå kongo som hängde vid duschbrunnen.
harry gömde sig bakom min tvättkorg och den röda underlägsna krabban
stod mest i ett hörn och surade. jag gav även kongo en bit kassler.

krabbornas elfte timme nalkades.
anton, johan och henke kom till mig.
anton satte genast på spisen
och fyllde en gryta med vatten.

jag kände en rädsla.
en rädsla för smärtan.
den ekande smärtan
av en vän som lämnat en,
för evigt.

blå kongo och hans vänner,
som lärt sig att älska varandra,
stod på tröskeln till efterlivet.
i havet var de fiender,
på land hade de bara varandra.

jag stod i duschen när deras skal förändras,
från regnbågens färger till dödens röda färg.
jag vet inte om jag inbillade mig,
men jag tror att jag hörde ett skrik från botten av grytan.

ett rop som ekade mellan badrummets väggar,
du svek mig!

jag hade begått friendacide.
medhjälp till friendacide.

jag är så nervös.
så nervös att jag inte ens går i närheten av tanken.
så nervös att jag inte känner nervositeten,
för att jag är så långt borta från tanken.

johan på ett tak.

inlägg 666.

"jag gillar inte när man inte ser hela ansiktet."

efter en vecka med snabbkaffe,
så kan jag inget annat än styrka
antons tes: för ett jämnt rus utan
berg och dalar, bruka snabbkaffe.

så nu överdoserar jag på bryggkaffe.
det är ju lördag, som en helgfylla ungefär.

jag undrar vad mamma säger om jag
vill ha ekonomisk sponsring för att
kunna skaffa polsk städhjälp?

ofta funderar jag på skiljetecken,
jag vill ha nya. tillexempel ett som är en blandning
av ett frågetecken och ett kommatecken.
eller ett frågetecken för retoriska frågor.

bryggkaffet kickar in och jag droppar ut.

jag vill säga något, men jag jag har inte något att säga.

kickers med sköna moves. jag är en kicker med slö hjärna.

julis sista varma dag gled mig ur händerna.
jag var ute för att fånga den,
men du lurade mig.

vid esperantoplatsen hängde ett par kickers
och gjorde några sköna moves.

tempus fugit.

jag dricker den andra stora koppen med det svarta guldet. anton driver just nu en tes om att man kan optimera sitt kaffedrickande genom att dricka snabbkaffe istället för bryggkaffe. hans hypotes är att snabbkaffet ger en stadigare kick utan berg och dalar, och framförallt så drabbas man inte av kaffekoma, den välkända kaffekraschen som sker när koffeinet går ur kroppen. så nu är det alltså snabbkaffe som gäller.

jag väntar på oskar
under tiden försvinner sommaren.

lila colors.

soluppgången stal mitt mod och min stolthet.
modstulen minst sagt.
slokörad.
nu glömde jag sista ordet som jag skulle skriva.
just det: andtruten.
där är tre goda beskrivningar.
modstulna, slokörade och andtrutna
kom pojkarna tillbaks.

den kombinationen tar jag patent på nu.