i helgen hoppas jag på att bli full.

ett rim. SPONTANT FÖR HELVETE

med månen hängandes
precis över trädtopparna
och kärlek i luften
men inte under fingertopparna
med hjärtat i halsgropen
i stället för bröstkorgen

nu går jag och lägger mig
solitär som ett sär.

jasså spotify.

den inte så ofta förekommande, men dock så jobbiga,
spotifyreklamen kickar igång. så jag stänger av ljudet.
väntar 20 sekunder.
klickar igång det igen.
fortfarande reklam.
väntar 20 till.
fortfarande reklam, vänta nu.
reklamen var på samma ställe,
så när man stänger av ljudet, pausar reklamen.
rent sagt diaboliskt, diaboliskt men gutt.

oskarshamn.

jag är morgontrött
hela tiden
och jag fryser om fötterna
hela tiden

ser ni livsglädjen?

man skulle kunna tro att jag är redo för snaran
att jag i detta paradis av blommor inte kan le
men jag är bara bakfull.

banal men god.

jag gillar när man har favoriter.
när man har gett sig tid att tänka ut
vad man gillar allra bäst och varför.
det här min favvosked, le spadette, den lilla spaden.
med den gräver jag i glass.

den är från nescafé,
jag fick den av en brud på stan.

vet du hur real du är eller?

you wanna battle
then you better bring some cash
cause I'm takin' all your stash
even when I'm drinkin' bärsch

timbuk: jag vet jag har testat färska dadlar, har ni käkat det?
promoe: lugn nu
timbuk: ja, ja, jag ska försöka hålla mig lugn, men det är jävligt grymt!
promoe: ja, ja för fan, det har jag i gröten varje morgon.
timbuk: jag köper... du kommer inte att tycka jag är så real nu.
men jag köper strödadlar, det är redan hackade.
promoe: i det gula paketet?
timbuk: yes.
promoe: vet du hur real du är eller?

jag har ingen relation till vardagen
jag hänger löst.

tänk om,
man kunde skriva helt utan självkritik
i ett enda flöde.

min lägenhet är äntligen sval
nu börjar kvällen.
eller så går jag och lägger mig.

jag skulle vilja ha en läsfåtölj.
och en dörrmatta.
och en dustbuster.
och ett annat golv.
och disciplin.

jag ger likgiltigheten ett ansikte.

jag börjar enkelt,
jag dricker dagens första kopp.
ute känns det som söndag,
hela min omgivning känns fadd.

fadd.
fadd.
fadd.
vilket fantastiskt ord.

Adolf ger fryntlighet ett ansikte.

hela förmiddagen ligger min lägenhet i skugga
i lä för solen. det är en oas i ett stekhett göteborg.
men nu kommer den runt hörnet, och inom några
minuter kommer den att dundra in.
jag har ännu inte börjat att skriva än.
det här bådar gott.
jag känner mig fryntlig,
fryntlig som hitler.

jag har levt en miljon söndagar och ännu har jag inte vunnit.

jag hatar när sovtåget står på perrongen
och tågvisslan skär rakt genom din ryggrad.
loket frustar och flåsar för att få åka iväg
du stretar emot. än är söndagen din.
veckan är inte slut förrän du somnar.
än är det inte för sent.

när jag tänker tillbaks på det senaste inlägget
är det som den första grumliga tanken
på en bakrusig söndag,
som en hinna med sirap över synapserna.


jag kan knappt formulera mig kring det,
det känns abstrakt

men det ger en verkligen perspektiv

FATTAR DU HUR SJUKT I HUVUDET DET HÄR ÄR?

jag önskar att livet vore mer som supermario.
så när man hukar sig på den vita rektangeln
som är fastskruvad i himlavalvet
så kan man springa bakom dekoren
och hitta den stora kistan med flöjten som
om man blåser i den
gör att man får åka orkanvind.

skuld.

klas östergrens fantomer
satte ord på mina känslor
sen dess har jag mått skitdåligt

jag vet inte väg ut
hej mamma och pappa
varje dag känner jag skuld gentemot er.
hejdå.

jag tror att jag åkt på en släng av cerebral pares.

men strunta i det, det är ju ingen dödlig sjukdom.

här är en bild från thailand.

jag står vid min öppna balkongdörr
och ser hur världen överöses av ett stilla sommarregn.
syrénbuskarna suger åt sig varje droppe av väta
och jag gör samma sak, för jag kvävs här inne, under mina böcker.

FATTAR DU DET ELLER?

kanske var det här sommarens första kväll.

jag känner en ofrivillig aversion
mot att skriva om lyckliga kvällar vid grillen. jag har inte ord nog.
efter maten när vi satt vid grillen så sa jag,
ska vi inte prata ett tag om hat.
men det var ingen som hade något att säga.
det finns inget som jag älskar som den svenska sommaren,
men det är som att prata om att kyssas.
jag har ingen röd tråd, inte efter rött vin.

inte pk men ok.

daniel. säger:
vad händer fram till aw?

löpande såret säger:
arkitekturutställning

daniel. säger:
på nordstan?

löpande såret säger:
nej chalmers

daniel. säger:
jasså
ringde johan eller?

löpande såret säger:
men åk till angered, vi ska samlas där först

daniel. säger:
ska jag ta på mig min swastikatröja?

löpande såret säger:
jag tror man skulle det ja..
skrik HEIL så vi vet var du är

favorit i repris.

i begynnelsen när jag och "det löpande såret" skrev på vår projektsynposis åtsidosatte min kollega vårt gemensamma intresse och ägnade tre timmar åt att göra den här.

fatta om det fanns spelkort med de grekiska gudarna!

I brist på vettigare saker att göra, så studerade jag och Anton mytologi i går eftermiddag. Den här bilden har Antdude valt att kalla Hefaistos sociala nätverk.

richard flinta definerar begreppet synd.

Rickard Flinta (Oscarsgymnasiet) wrote
at 10:34pm on April 29th, 2009

du var den finaste person jag någonsin känt markus synd att du är borta du kommer alltid vara i mitt hjärta vila i frid markus din vänn rickard

the number of the beast.

i morse samtidigt som de dassgrå molnen
tog sig över himlen för att skyla den klarblå utsikten
hällde jag mjölk i min skål med flingor
och tänkte att jag kanske är djävulen.

en sund tanke att starta dagen med.

tema: usa.

det är så enkelt och det gör det så jävla svårt.

jag vet inte.
kanske räcker inte verkligheten till för mig,
samtidigt som flykten skrämmer mig.

jag vill kunna uthärda, utstå,
vänja mig vid den,
kunna ta mig an den oberusad.
men valfriheten slukar min lust.

minst en gång i veckan tänker jag
att planen ska komma
och bomba sönder hela skiten
så att man måste fly under jord.

att hela internet faller ihop och man får
ringa på svajiga linjer, och att man
måste gå en flera mil för att komma till
snubben som har luren,
och man får låna den om man lovar att inte berätta för någon.

is ea id
eius
ei
eum eam id
eo ea eo

jag rabblar latinska personliga pronomen.
dricker tredje koppen. försöker att uthärda
den stundentikosa tristessen och uppfylla
den mängd studier som gör att jag kan somna
med rent samvete i natt.
samtidigt måste mätarna för allt det andra maxas
samtidigt. personlig utveckling.

det är svårt för mig att leva med mig själv.

jag skriver en lista med mål för mitt liv,

We've all been raised on television to believe that one day we'd all be millionaires, and movie gods, and rock stars. But we won't. And we're slowly learning that fact. And we're very, very pissed off.

i morgon så är det måndag.

måndag måndag måndag.
som första januari.

FTW.

Svart mjölk?

Vid 20.28 tittar jag ut genom mitt fönster, min blick vandrar över husen och dess fönster. Det är en stilla lördag och jag ser bara några få som går från eller till sina hem. Där jag står kan jag se tre väggar, dessa är fyllda med fönster och från alla dessa dundrar elektriskt ljus ut. Ljuset forsar ut i kvällen och tar över mörkret.
Jag fylls av ett rofullt lugn när jag ser hur mina grannar rör runt i sina gryt för att fullborda den stundande kvällsmaten. Från alla dessa trygga hem dundrar tillsammans med ljuset en kärlek ut, en röd kärlek som blandar sig med det gula ljuset. Tillsammans spränger de bort den kalla mörka kvällen och tar över Göteborg. Tillsammans värmer de luften och vittnar om att våren är på väg.

Jag kollar på min klocka igen, 20.36. Jag vänder mig om till mina vänner, ”borde inte earth hour ha börjat nu?”. Mitt lugn välts omkull av det bländande ljuset utanför mitt fönster. Mina känslor vänds ut och in och min värld upp och ner. Det kalla elektriska ljuset som äger mörkret kyler mitt blod.

I skrivande stund så får jag ett mail från Andreas Wiss, han jobbar för MMS. MMS är Skandinaviens ledande företag för mätning av tittarsiffror. Andreas skriver:
I lördags tittade 3 517 000 svenskar på TV mellan kl 20:30 och 21:30. Lördagen innan var siffran 3 900 000.
Mvh Andreas

Det är inte ens 400 000 som behagade att stänga av sin tv för slå ett slag för världen. Andreas skrev i tidigare mail, Robinson hade 1 500 000 tittare. Det är 250 000 mindre än veckan innan. Jag undrar hur många av dem som stängde av sin tv för jordens skull och inte för att de var trötta på gnället, ”alltså, jag tänkte att det skulle vara mer som en semester!”, ”ja, det är ju precis svinsvårt att sola här i träsket.”

Är det en del av en sekulariserad värld, en egocentrerad värld?
Vi förbrukar sen förmultnar vi.

Jag låter min blick glida över mina grannars fönster för att finna en tapper själ, en enda vettig. Men allt jag ser är det kalla ljuset, det är gult men det känns isande blått. Istället för mörker, möts jag av en stor banderoll på nionde våningen. En av mina grannar har satt upp ett stort vitt ark med svart text i sitt fönster. Tre stora ord täcker det blankvita pappret.

FUCK
THE
WORLD

Igår är historia och i morgon kan vi inte göra något åt,
men vad hände med alla de svarta mellanmjölkspaketen?

igår gjorde jag den här tröjan, och om jag hade haft lite mer cojones.

på söndag ska vi se vad som händer om man överkonsumerar kaffe.

jag kände hur mina andetag var djupa
det rasslade och rosslade
och mitt hjärta ömmade
jag öppnade mina slutna ögon hastigt
somnar jag nu, så är det för sista gången
jag flätade samman mina händer och
förde dom mot mitt bröst.

dagen dör,
eller så gör jag det.
jag berättigar det genom att göra som jag vill.
jag går emot min kropp för att hålla kvar i
den där tunna tråd som min dag hänger på.

kaffe tar mig upp.
vin tar mig hit.
men ingenting tar mig dit.

för exakt en minut sedan insåg jag att
arnold är guvernör i karlifornien.

för fem minuter sen läste jag ut
klas östergrens fantomer.

jag har inte skrivit en rad
på väldigt länge.

jag tar en paus från plugget
och tar diskborste i hand.
under hela tiden
tänker jag inte en tanke
som sträcker sig längre än ett led
och tankarna flimrar inte
dom tar god tid på sig
och en stor del av tiden
är det helt svart i mitt sinne
pluggstressen tar över mig
och inte ens det rent mekaniska diskandet
kan hjälpa mig.

nu när dagens plugg är klart
är jag helt utmattad.
helt tom.
avtrubbad, uddlös, färglös, kall.
jag är som död,
trots att jag bara varit vaken i fem timmar.

jag minns inte senast när
jag inte hade plugg som jag borde göra.
jag är lat, så det är mitt eget fel.
men avsaknaden av känslan
borde driva mig till att fullborda.

jag står vid stigbergstorget
med blodad tand,
men masthuggskyrkan når mig knappt
genom diset.
jag vill rusa på,
men jag svälter ihjäl.

jag står vid balkongdörren och stirrar.
utanför glider lätta vita snöflingor förbi.
jag lyssnar på dreams med fleetwood mac
och tänker
ibland så går basen rakt igenom
blodomloppet



mjuka försiktiga trumslag
som går rakt igenom.
tusen låtar i följd
skyddar man sig emot.
men som kommer en
som river den där muren.
den som man byggt för att
skydda sig mot bruset.

jag vill ha en gatlykta utanför mitt fönster
så att jag kan ligga i min säng och vaggas till
sömns.


och på italienska står semester alltid i plural.

gutt!

jag är inte säker på de och dem än,
och jag som tänkte bli skribent.

vadå utvecklas, jag försöker att överleva här,

kontemplation.

en full dag är slut,
jag är trött för första gången på länge
och jag skulle vilja ha ork till eftertanke.
ork till att medvetet smälta dagen och
inte låta sömnen ta över det jobbet.

i morse vaknade jag tidigt för att se
synecdoche new york,
det var ett av mitt senare livs bästa beslut.
jag låter det säga det ni vill
att det ska säga.

när jag tänker på den,
så undrar jag om det verkligen kan vara sant.
eller om det var för trötta ögon
som mitt stilla slumrande sinne fabricerade en dröm.

du?

dom minuter som är nu,
dom är minst dubbelt så långa
som dom minuter som var för en timma sen.

mina kreativa planer grusades.
likaså min överlevnadsplaner.

alltså, jag skrev något om feminism.

möjligen var jag inte tydlig nog.
jag är för feminism,
men jag är emot idkandet.


there's those thinking
more or less
less is more
but if less is more
how you're keeping score?

det här fann jag bland mina utkast.

du vaknar när solen kommit halvvägs. du har samma kläder på dig som dagen innan. du måste ha somnat med dom på. till och med dina sandaler sitter kvar. dom har blivit en del av dig nu, efter alla promenader fram och tillbaks.


daggen kämpar sin dagliga kamp mot solen,
en kamp som, på denna plats, aldrig i triumf kommer att tilländalöpa.
och du, du behöver inte kämpa alls.
bordet är redan bokat du behöver bara slå dig ner.
enkelt och spartanskt, en slät kopp, en skorpa och morgonsolen
du behöver inte mer, du har luften och du har värmen.
du har gått ner 5 kilo sen sommaren började men
det är inget du själv märkt, inte en gång har du hunnit tänka
en sån förgänglig tanke som en tanke om dig själv.

promenader som varar så länge dom varar
solen hinner långt förbi zenit innan du är framme.
trots att den aldrig stått i zenit här, någonsin.
och innan du är tillbaks så är den halv och dom
sista intensiva strålarna värmer din nacke.
du hinner vända dig en sista gång,
en sista skymt av solen.
en sista gång värmer den dina kinder innan
den går ner, antagligen inte för sista gången.



tänk, du trampar ditt eget vin,
istället för att hata dig själv och ditt liv.

ett sms.

"Kvinnor utgör hälften av världens befolkning,
utför nära två tredjedelar av det totala arbetet,
tjänar en tiondel av världens inkomster och
äger mindre än en hundradel av världens egendom.
orden är från 1992, men en påminnelse."

vi behöver inte höra det där.
vi vet, vi hör det varenda dag.
jag vågar aldrig tycka någonting om något
som ens är i närheten av något.
för snubblar man en gång med orden,
eller på dom så blir man verbalt lönnmördad
av någon kobrasnabb spjuverliggande feminist.

i sverige måste man vara feminist,
trots att någon definition inte har nåtts?
det ska vara lika, sägs det ju.

"tänk på alla män,
som bär hundratals ton med skrot
varje dag så att du har ett hus att bo i,
feministjävel!"

en gång skrev jag
allt njutande är ett bidande
det vill jag att det ska stå
i en citatsamling
från 2000-talets tidiga tänkare.

jag rebellerar mot mig själv,
mot min självkritik.
det är den som håller mig nere.
ofta tänker jag att
jag är en förmäten jävel,
men tänk tanken om det inte är så.


fy fan,
vad jag vill förlösas
och explodera
och våga.

bravo, Vincent, bravo!

någon gång under den mörka hösten
skrev jag the wrestler.
på en sådan där gul låtsaspost-itlapp
som windows vista har.
och ikväll tog jag mig tid och såg den
och nu ska ni allt få höra.


den är smutsig och den gör ont.
han gör det så snyggt, aronofsky,
att det går inte att sätta fingret på det,
och det är ju, som ni alla vet, hela grejen.
när man sprängs i bitar utan att ha en aning varför.
eller, ni kanske inte visste. men nu vet ni.

jag fyller min söndagströtta lägenhet med funk.
glasen i diskstället skaver mot varandra.
högtalarna skakar av sina hyllor och faller till golvet.
basen går in i min mage och ut i genom mina fingrar.
i morgon börjar skolan.
men när börjar allvaret?

jag får inte riktigt ur mig.
ur mig.

jag har inget att säga.

jag är ingen streber inte,
och när inte kaffe och te får orden att flöda,
så tar vår kära chipsfrillan till berusningsdryck.

och någon självcensur har vi
ju
inte sett innan, så varför skulle
alkoholen nu råda bot.
om nu det är bot som ska rådas.
arbetet skrivs, hur som.
av rött vin och blått blod
denna adelns martyr,
som på höga hästar dompterar sin omgivning.

jag är ingen streber inte.
JAG ÄR ETT LOL.

cellardorr

monsieur charles går längs stranden i fantomer,
det är evigt grått och han tänker inte en tanke.
göteborgshimlen färgar mitt sinne grått och blått.
en diffus dimma av grått och blått tynger mig,
och jag färgar bokens sidor disigt blå och grå.
förvånat läser jag att solen skiner på
charles där han går längs stranden.
dimman färgad som snömodd,
tar sig rakt igenom min balkongdörr
och tar över min lägenhet.
den tar över mig.

well, I driving my car cross country, with a hundred guns and about six gz.

torsdagen rasar,
jag ska nu stanna upp den med två timmars lidande.
blod och svett ska solka ner sidorna i mina böcker,
men jag ska härda ut.

när jag dör ska det på min sten stå:
vår tids största martyr,
han led för ingenting
och detta drev honom till graven.

if you knew what this game would do to you.

the same two drivin your whip, fucking your bitch.

vad är underligast?

att man inte kan ställa in hur lång sin snoozetid ska vara på luren, eller det här djuret?




själva personifieringen av malplacé. djurifieringen.

att förklara.

rasmus skulle försöka förklara för patrik, som inte sett den förlängda versionen av konungens återkomst, vem snubben nedan är



han försökte genom att säga: DET ÄR EN FUCKED UP DUDE.

2009, året då man har koll.

2007 var året då man rättade felstavningar,
2008 var året då man slutade gnälla på särskrivningar,
2009 blir året då man har koll, nitisk fredrik strage-koll.

därför ska jag redan nu rannsaka mig själv genom att hafsa fram en årets bästa lista,
2008 that is.

FILM,
givetvis el orfanato, jaja, den kom förra året,
men jag laddade hem den i år och den gick på bio i sverige i år.
den är hur som helt lysande.

givetvis, the dark knight, för stor men himla bra.

givetvis, no country for old men. snorbra!

bubblare, the darjeeling limited, wes anderson är mannen.

MUSIK,
electric feeeeeeeel, remixen av justice, UH!

enemy, jack johnsson, eller någon annan från den plattan. UH!

paper planes, m.i.a., också denna är säkert 2007,
men jag skrev ingen lista förra året och jag kommer inte på någon annan.
men hur som UH!

och en håkanlåt, någon av dom där som är lite bättre på nya plattan.
UH!


januari 2010, då ska jag ha en fullständig och genomarbetad lista.

äcklet.

jag ska börja skela och döpa mig om mig till jean-paul.
ok?

Hallå, det är jag som är George Lucas. Vem är du?

jag vek mig.
jag kämpade för att få i mig lite luft,
men mitt skratt vägrade mig.
saliv rann ur min öppna mun och landade på golvet inne på designtorget
när anton svarade: folkmord.
på den här frågan från spelet våghals:
vad är det knäppaste du gjort på fyllan?

en bild av min vägg.

när kommer trådlös el, egentligen?
och när kommer, egentligen, virtual reality?
och flygbilar?
och undervattensstäder, egentligen?

någon deprivation på depression
går ej att skönja.
utan här finns det depression på hög.
det är bara att ta för sig.
jag har så att det blir över.

alienierad.

när elvan rullar in vid spårområdet
önskar jag att alla skyltar vore borta
att jag rullar vidare in i ett främmande mörker
ta bort mitt språk jag vill inte förstå
jag vill vara vilsen.
färdas vidare mot främmande vidder
och över dom, bort mot horisonten.

jag funderar på att dricka kaffe tills pan spelar på sin flöjt i min irrdom flyter jag i väg det känns som att jag föder ge mig bara tid nog så ska jag reda ut trasslet

det känns som veckor sen jag åkte spårvagn och så länge man kan stänga ut dånet och bullret så är det nästintill meditativt eller i alla fall suggestivt att åka spårvagn på kvällen det finns en sträcka på sjuan mellan gamlestadstorget och centralen som är vacker i minst trettio sekunder och jag önskar att hela vägen mellan mig och anton skulle vara så och att lite mer av göteborg vore som majorna. varje sommar när solen har lyst lite för starkt lite för länge och man börjar längta till höstens rutin den svala luften löven och all den skiten så så tänker jag att på hösten är det ruggigt och man dricker mycket te och går på konsert på vardagskvällar och sånt men det gör man aldrig och det gör ont i mig att inse det att längta alldeles i onödan att inte längta alls är säkert sämre. jag laddade hem världens tusen bästa låtar jag la in alla på min ipp och tryckte på random när jag precis gått av vid vasaplatsen så går paul simon you can call me al på och jag reagerar starkt ut genom min tysta bubbla brister jag ut i ÅH SHIT. den får nog till och med vara med på min topptusen. hemma i hemmets trygga vrå känner jag mig låg när jag gick ute i blåsten kände jag livet i mig men nu vill jag bara bort jag vill pussa bort natten jag vill slicka och smaka och känna och känna att natten är hel och att den är min och att den är din. nu för tiden har jag knappt inget alls.

PUNKT.

jag lägger en handduk på min skärbräda och stretchar mina lår jag häller morötter i mina makaroner jag runkar i da vinci-koden jag har inte läst en papperstidning på tre månader jag försöker för tredje gången höja volymen när mapei kickar det på stains med looptroop varje natt somnar jag till seinfeld jag sover hela morgonen varje kväll tränar jag minst en gång förutom måndag för då går jag på pubquiz det är mindre än en månad kvar till julafton och jag har redan ojat mig för nyårsafton i en månad jag skulle vilja vara ett gäng och äta middag och ha frågesport och fyrverkerier och champagne och att sophia ska vara där och jag önskar varje dag att lisa ska ringa mig och jag tror varje dag att camilla ljuger för mig och jag önskar varje dag att sanna ska knacka på och jag önskar varje dag att nästa dag inte ska vara som i dag jag har för mycket tid för att enkom leva genom mig själv jag skriver skolarbeten åt rasmus istället för att skriva mina egna och jag antar att piller hade rätt den där gången jag vill inleda ett sexuellt förhållande med frida jag vill stå över mina behov men jag har för mycket tid och jag är för svag.

livet är utan mening?

ja
eller
nej?

Juletider.

igår var det söndag i min och johans värld. en söndag som aldrig verkar bli måndag. mitt öga blödde, men det stoppade oss inte från att stöpa ljus. eller stöpa och stöpa, vi hällde stearinet tillbaka i sina ursprungliga formar. men det var tillräckligt avancerat. det kan jag lova.
stearin återanvändes och intersportstrumpor fick spela rollen som vekar.

så kan det gå, som det heter.

jag är vilse i vardagen,
igår trodde jag att det var september.
och idag trodde jag att det var tisdag imorgon.
jag kanske kunde formulerat mig lite mer nyanserat.

Onsdag eftermiddag.

just nu är jag inte så sugen på dubbelt hor,
men kanske en pajbit eller ett ligg.

kaffevansinne kontra kaffekoma.

jag sitter i min vita särk från astra och försöker att finna relevant litteratur att styrka mitt nonsens med. på att så sätt göra nonsens till guld, likt vår, min, tids alkemist. det är kaffet, för många dubbla koppar driver mig till vanligt vansinne och storhetsvansinne, men nu kan jag inte sluta, för då faller jag i koma. jag víll vakna med den här utsikten på tisdag, men vetskapen om att min dagdröm är falsk gör mig bedrövad. minst sagt BEDRÖVAD, säger jag. det är ju dessutom söndag.

först och främst.

den här är bra att ha, när solen lyser lite för sällan
och lite för svagt

i turkiet är det förbjudet att ta sitt liv.

jag kan inte förstå hur jag kan slösa med så mycket tid
och hur det kan göra så ont att slösa med tid.
Jag kan inte förstå hur den smorde inte skonar mig
från att slitas ut av tiden,
hur den sträcker ut mig -
som för lite smör på för mycket bröd.
Jag förstår inte hur kungarnas kung kan döpa mig till tantalus.

vet ni vad?

jag hoppas att kalmar ff dör idag.


klicka för nostalgi.

MODSTULEN MUTTRADE MESSIEUR MONGO: MATA MIG MED MELON!

hösten suger musten ur mig
jag känner hur jag sakta sinar
mina lemmar orkar knappt bära mig längre
och förhoppningsvis så blir det vår innan
jag inte längre vill bli buren.

nu ska jag ta en valerina natt
och sätta på gymnopédie nummer ett.
eller valsång.

Jag har en passion för goda toalettvålar.
min favorit är den engelska yardleytvålen med
lavendelldoft. en bekant som ibland hälsade på
undrade vad det var som alltid luktade så fräscht
hemma hos mig, ända tills vi efter mycket sökande
kom på att det var tvålen. döm därför om min besvikelse,
när man för några år sedan slutade tillverka den.
jag lyckades inte hitta någon som jag gillade lika mycket.
i oktober 2005 gjorde jag en spa-resa till bulgarien,
och köpte i en parfymaffär några toalettvålar som doftade
härligt och som kostade en knapp femma styck trots sin goda kvalitet.
förra hösten reste jag åter till bulgarien, och då införskaffade
ett lager som förmodligen varar i ett år - det vill säga det var min man
som sprang omkring, eftersom jag är rörelsehandikappad.
han är en raring och all heder åt honom!

jag andas asbestdamm och försöker se horisonten
men jag ser bara en vit vägg, hur mycket jag
än vill se genom väggen så går det inte.
jag säger att mitt hjärta brinner,
men jag känner knappt hur det slår,
mitt hjärta har slutat slå, men av någon
anledning så fortsätter jag leva.

nattiz sa någoning om att det är inne att citera låtar i rubriken, så: like ten thousands spoons, when all you need is a knife

rykten florerar och
när man väntar då vankar man.
och man vankar av och an.
dessa gör inget annat.

igår öppnade kvällen upp sig för mig
visade sitt enorma spann med fri tid.
jag vankade av och an, tills jag somnade
tills jag somnade, vankade jag av och an.
jag hade ingen kniv mot min strupe,
den hade jag i stället satt i min buk.
utan gud så är alltid en kniv inblandad.

Uppgift: Skriv en debattartikel, med denna info som bakgrund. Ni får själv välja vem ni skriver som, vad ni skriver om och vad ni har för ståndpunkt.

Inuti det här kapellet dömer Michelangelo, han pekar upp eller ned. Som Michelangelo har jag mitt kapell, jag pekar upp eller så pekar jag ned. Här dömer jag. Hör här.

Här ska jag torgföra med fördomar för drogmöra ungdomar. Ni är vilsna, men det vet ni inte än. Ni står på säker mark för att ni bara ser uppåt, mot stjärnorna och era förebilder. Så fort ni vågar se vart ni går så famlar ni i mörkret. Men hör här: jag ska plocka ned stjärnorna åt er.

Att göra sig rik på narkotikaromantik, det är vad du ser när du står öga mot öga med din stjärna. När du ej längre behöver se upp för att se. Men se upp så att du inte ser ner. Ingen förtjänar att bli sedd ned på. Men var beredd på att bli sedd, syna dem som du synar dig själv.

Jag var fast i träsket likt många. Villrådig inför verkligheten visste jag varken ut eller in. Men nu är jag fri, nu äger jag mig själv och förmågan att se. Talet är fritt och fritt ska jag tala, om – KODEIN.

Kodein utvinns från opium. Morfin utvinns av kodein. Kodein är starkt beroendeframkallande och kodein finns i Treo. Kodein finns i Treo och Treo finns i ditt badrumsskåp. Treo denna ulv i fårakläder, ljuger och bedrar, sviker och drar dig ner i fördärvet.
Ungdomar se upp för kodein, följ mig ej, ser ni mina spår i snön – vänd om. Här finns inget att hämta. Ungdomar, världens barn, vänd om.

jag var spådd, spådd att bli spådd, spådd lägga en väg ut härifrån,
jag var spådd att syssla med sånt, spådd pressa morfin i jordklotets kött,
spådd se landområden ligga i ryckningar, spådd se gigantiska kroppsceller domna bort,
vältas omkull och stänkas ut på flimret av vita lakan sträckta från pol till pol.

BRUNO K. ÖIJER

do you yearn?

kan jag gå med dig hem från bussen?

per aspera ad astra.

jag har ännu inte tagit mig ur det töcken som astra drog över mig. jag känner mig: avtrubbad, outvilad, avstängd, matt. jag känner mig helt uddlös.

från tidig morgon till sen natt,
med ditt hjärtas slag outtröttligt bevakat
av 1000-tals ögon. panoptes bevakar
din sinusrytm som 43 gånger i sekunden rullar i
väg likt en våg till ingenting.

på astra jobbar katarina och
hon är den enda röda pricken i ett ändlöst vitt landskap,
hon är din första klunk med vatten efter en ökenvandring,
hon är en tigrinna i den västgötska skogen.

jag kan inte ta mig ur,
jag kan inte tvätta av mig
denna hinna av död hud som håller mig inne.

jo, hjalmar hälsar att
En ruta stod öppen. Den salta vårluften spelade in och spände ut röken från cigaretterna till ett luftigt nät, var slingrande och sköra maskor lyste i solstrimman med nästan kejsarblå färg.

nu slut med nonsens,
mot studier och sen stjärnorna.

JAG VILL TRAMPA DRUVOR, TA DEL AV MIN SKÖRD. JAG ÄR INTE REDO ATT DÖ!

jag behöver.
träna
knarka
knulla
bada i havet
plugga
utvecklas
supa
hoppa fallskärm
spränga min kroppar i bitar,
frigöra: adreeeenaaalin, endddddooorfffin.

istället för att i sirapsfart,
oåtervändligt, rinna över kanten mot avgrunden.

jag har mer skägg än någonsin. från min ländrygg och ner är jag 65 år gammal och utan ett ungt hjärta så hade jag lagt mig ner och dött.

MIN PLIKT SOM BLOGGSKRIBENT!

i söndags kväll var jag säker på att det var en tisdagskväll och utan eftertanke så vet jag inte vad det är för dag nu. jag inväntar en explosion genom att rutinmässigt göra mina plikter, fysiska och skolrelaterade. jag finner just nu ingen glädje i något av dom. det är bara en massa tid och allt jag gör är att vänta.

MEN, i morgon smäller det. då flyttar jag ut ur det här hålet.
då drar jag mot sydliga breddgrader och ska njuta av solens varma strålar vid kapellplatsen. Då tar jag mina väskor på spårvagnen, städar ut den här misärens högborg och hoppas att hösten har något för mig.

just nu känns det här också rutinmässigt.
JAG VILL HA LITE JÄVLA ACTION NU.

om man ändå vore en ultra-ortodox jude eller nåt.

Om himlen existerar, vad vill du att Gud ska säga när du anländer till Pärleporten? we meet again, at last.

Om himlen existerar, vad vill du att Gud ska säga när du anländer till Pärleporten? There is no spoon.

Om himlen existerar, vad vill du att Gud ska säga när du anländer till Pärleporten? Hey, even the Mona Lisa's falling apart.