friendacide.

i lördags plockade anton tre krabbor med sina bara händer.
tills ikväll har de levt i mitt badrum.
jag ställde ut dem i korridoren igår natt,
men jag fick dåligt samvete och tog in dem igen.

när jag vaknade tidigt i morse så hade de alla
kravlat ur traktörpannan som anton bestämt att
det skulle vara deras hem tills dess att de skulle dö.

den gröna döpte anton till havskungen harry,
eller något liknande, jag minns inte.
den blå döpte jag till blå kongo,
han var en alfahanne och de två andra skydde
hans vrede som andra krabbor skyr elden.

den röda var inte så omtyckt av oss och fick inget namn.
vi anordnade en skönhetstävling de tre emellan och han kom sist.
han fick minst poäng av alla oss. det var bara rasmus som gick mot strömmen,
som så ofta tar han de svagas parti och
gav honom full poäng.

vid lunch duschade jag av blå kongo som hängde vid duschbrunnen.
harry gömde sig bakom min tvättkorg och den röda underlägsna krabban
stod mest i ett hörn och surade. jag gav även kongo en bit kassler.

krabbornas elfte timme nalkades.
anton, johan och henke kom till mig.
anton satte genast på spisen
och fyllde en gryta med vatten.

jag kände en rädsla.
en rädsla för smärtan.
den ekande smärtan
av en vän som lämnat en,
för evigt.

blå kongo och hans vänner,
som lärt sig att älska varandra,
stod på tröskeln till efterlivet.
i havet var de fiender,
på land hade de bara varandra.

jag stod i duschen när deras skal förändras,
från regnbågens färger till dödens röda färg.
jag vet inte om jag inbillade mig,
men jag tror att jag hörde ett skrik från botten av grytan.

ett rop som ekade mellan badrummets väggar,
du svek mig!

jag hade begått friendacide.
medhjälp till friendacide.