tisdag.

solen har efter trettio långa dagar äntligen lyckats skingra molnen. den färgar himmelen klart blå. jag hastar i mig min frukost och ger mig ut. men vart jag än går så reser sig husen höga och kastar en skugga för min väg. likt höstens mörka moln skymmer dom min sol. jag måste uppåt. jag jagar solen.

jag känner mig utmattad och eländig. sömnlös vakade jag natten i genom grubblandes över varför du lämnade mig. modfälld och slokörad vandrar jag i skuggan bärandes på ett brustet hjärta.

var kommer känslan i från,
denna nedstämdhet?

jag sov som en gris i tio timmar i natt
och solen dundrar ner över göteborg.
ändå vrider den all min energi ur mig.