to believe that one day we'd all be millionaires, and movie gods, and rock stars. But we won't. And we're slowly learning that fact. And we're very, very pissed off.
1987
mörkret och tröttheten tar över nu. och jag tänker bara säga att jag önskar att new york city, med fibes, oh fibes! vore min, bara min! kanske spelas den redan på radio, jag vet inte, men jag hatar det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar