det känns som veckor sen jag åkte spårvagn och så länge man kan stänga ut dånet och bullret så är det nästintill meditativt eller i alla fall suggestivt att åka spårvagn på kvällen det finns en sträcka på sjuan mellan gamlestadstorget och centralen som är vacker i minst trettio sekunder och jag önskar att hela vägen mellan mig och anton skulle vara så och att lite mer av göteborg vore som majorna. varje sommar när solen har lyst lite för starkt lite för länge och man börjar längta till höstens rutin den svala luften löven och all den skiten så så tänker jag att på hösten är det ruggigt och man dricker mycket te och går på konsert på vardagskvällar och sånt men det gör man aldrig och det gör ont i mig att inse det att längta alldeles i onödan att inte längta alls är säkert sämre. jag laddade hem världens tusen bästa låtar jag la in alla på min ipp och tryckte på random när jag precis gått av vid vasaplatsen så går paul simon you can call me al på och jag reagerar starkt ut genom min tysta bubbla brister jag ut i ÅH SHIT. den får nog till och med vara med på min topptusen. hemma i hemmets trygga vrå känner jag mig låg när jag gick ute i blåsten kände jag livet i mig men nu vill jag bara bort jag vill pussa bort natten jag vill slicka och smaka och känna och känna att natten är hel och att den är min och att den är din. nu för tiden har jag knappt inget alls.