per aspera ad astra.

jag har ännu inte tagit mig ur det töcken som astra drog över mig. jag känner mig: avtrubbad, outvilad, avstängd, matt. jag känner mig helt uddlös.

från tidig morgon till sen natt,
med ditt hjärtas slag outtröttligt bevakat
av 1000-tals ögon. panoptes bevakar
din sinusrytm som 43 gånger i sekunden rullar i
väg likt en våg till ingenting.

på astra jobbar katarina och
hon är den enda röda pricken i ett ändlöst vitt landskap,
hon är din första klunk med vatten efter en ökenvandring,
hon är en tigrinna i den västgötska skogen.

jag kan inte ta mig ur,
jag kan inte tvätta av mig
denna hinna av död hud som håller mig inne.

jo, hjalmar hälsar att
En ruta stod öppen. Den salta vårluften spelade in och spände ut röken från cigaretterna till ett luftigt nät, var slingrande och sköra maskor lyste i solstrimman med nästan kejsarblå färg.

nu slut med nonsens,
mot studier och sen stjärnorna.