anton är orolig över min hälsa och misstänker att jag ska dö.
tankar som är lättströsslade över en regnig onsdag.
tidigare när jag släpade mina ben efter mig på väg hem från frölunda torg så mötte jag en mamma med sin unga son. han var blåklädd, helt blåklädd. från topp till tå, blå. vad hon hade på sig är relativt irrelevant. hon följde sin son. han höll takten och när han stannade, så stannade hon.
och stannade gjorde han, precis innan bron som leder in till systemet. där stod han, med god hållning, inte så lång men ståtlig. han spejar ut över byggarbetsplatsen, betraktar kaoset, betraktar och tänker. jag ler åt honom och min kropp värms upp av hans uppenbarelse. sekunden senare tar pessimismen mig över och kyler åter ner mig. den lilla blå snubben kommer ju ändå ha glömt det här om en vecka. det man inte minns har aldrig hänt, och om man inte minns så finns man inte.
visa dig, jehova, och jag ska älska var sekund av resten av mitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar