igår var jag med fröken göransson på konsett. rosie thomas.
och det var givetvis vansinnigt vackert.
vackert och surrealistiskt. surrealistiskt är ofta vackert.
jag fick leta länge efter det jag sökte.
hennes samtalsröst,
hennes sångröst
och hennes skratt.
pustervik var vansinnigt varmt.
jag hade min ljusblå skjorta helt öppen
och mitt stillastående till trots så dröp
mitt vita linne av svett.
övervåningen var helt full.
publiken var som ett hav
som rörde sig sakta,
som i väntan, en tålmodig väntan.
rosie satt vid ofta vid sitt piano,
så henne såg man knappt skymten av.
så jag bidade min tid med blicken i trägolvet.
allt njutande är ett bidande,
för allt bra har ett slut.
jag vet inte vad jag försöker att säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar