overkill?

efter tre timmars sömn så kan jag knappt gå, jag är nästintill helt blind och jag måste assistera det autonoma nervsystemet med min viljekraft. jag håller takten; höger ben, andas in. vänster ben, håll. höger andas ut, vänster håll, höger andas in, vänster håll. och tack vare att jag inte glömmer att andas så lever jag ännu en dag.

när man är sådär trött så ser man saker i ett annat ljus, när man väl tittar på något så koncentrerar man verkligen sig. så idag upptäckte jag att en i klassen bär på ett stefan holmskt vansinne. jag tittade och såg det, men släppte det. men när han lät det lysa i genom ytterligare en gång, kunde jag inget annat än att dokumentera.

hans kropp, hatets hem, är som en stor damm. en solid mur som håller dom enorma vattenmassorna i schack. men det finns en spricka i hans fasad och vattnet trycker på med en otrolig tyngd. han koncentrerar sig till fullo för att inte släppa efter, för att inte förlora sin sans. men jag ser bakom hans ögon när han samstämmigt nickar, där brinner en svart eld. han dämmer upp sitt hat och sin stora våg som bara vill spräcka hans bröstkorg och forsa ut.

vansinnet äter upp honom inifrån och varje dag när han kommer hem från skolan så lägger han sig på sin soffa och låter sin kropp spela ut hela sitt register. hans armar skakar i spasmer och hans ansikte briserar i ett fyrverkeri av tusentals tics, han stönar, han skriker, han är bortom kontroll. till slut ger hans kropp upp och han går in i dvala, han ligger medvetslös och drömlös i timmar och vaknar långt efter att solen gått ner.

han fryser, han har frossa, men han är van. han lagar mat och kollar på tv och fyller sig själv igen. han försöker att andas lugnt. snart är ett dags för en ny dag, ett nytt skådespel. men snart orkar han inte längre. han kommer att spela ut sitt vansinne och sedan troget följa stefan holm i micheal hutchences fotspår. det kan tyckas sorgligt men det rör mig inte i ryggen.