att jag har en hjärnskada. jag kan inte gå på redan utnötta stigar, jag måste gå min egen väg. även om jag vet att jag går en omväg eller åt fel håll. jag kan inte försjunka, ta in det. det går inte tio rader utan att jag glider in på något annat, jag blir triggad av en mening eller ett ord. ibland försvinner jag utan anledning. fastnar i minuter på ett ords etymologiska grund, tänker på när jag använt ordets olika former, hur jag kommer använda det. var tjugonde rad så tänker jag på sex, och hela tiden tänker jag på att jag inte fattar det jag läser, hur jag ska göra för att klara av uppgiften trots att uppenbarligen, bevisligen, inte har förmågan. jag tänker hela tiden på att läser och vad jag läser, men jag kan inte försjunka, jag kan inte hitta tesen och jag kan inte fatta. och själva grejen är att jag inte kan släppa att jag inte fattar utan måste gnälla om det hela tiden.
VILKEN HÄRLIG MENLÖS KARUSELL MIN SKADADE HJÄRNA SNURRAR MIG I.
jag behöver en, ALLTSÅ 1, tanke nu.
en, ALLTSÅ 1, stor och enkel tanke,
helst utan affekt.
eller en såndär tungskrapa,
att skrapa bort hinnan av skit som ligger på min hjärna och slöar ner mina synapser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar